Efter att ha hört åtskilliga predikanter och tagit del av ekumeniska debatter, ställer jag mig frågan: Har inte Svenska kyrkan kommit längre än den barnatro hon predikar?
När blev Gud bara kärlek? För det är det det predikas och pratas om, att ”Gud är kärlek”.

Faran med tesen är att den ger svar på frågor den inte kan svara på. Ska vi viga homosexuella? Gud är kärlek så det kan man! Kommer alla till himlen? Gud är kärlek så det gör det! Får odöpta ta emot eukaristin? Gud är kärlek så det får de! Svaret är för enkelt, och Gud är allt annat än enkel att förstå.

När man har för vana att använda tesen när man ställer sig i olika teologiska sammanhang, har man ramat in Gud. Detta gör att Gud blir begränsad. Om Gud är outgrundlig i ena studen men inramad i nästa, var ligger då vår trovärdighet?  För om folk får välja, skaffar dom nog hellre en partner än en Herre om kontentan är den samma – kärlek.

Att nöja sig med tesen och säga att detta är det väsentliga i den kristna tron, gör det dig livsfarlig att sätta in som ledare i ett konfirmandarbete. För lägger du inte en bredare grund för konfirmanden blir resultatet, om vi får behålla henne/honnom, att denne kommer anse sin frälsning som självklar och kommer inte lyfta ett finger för att utveckla sin gudsrelation. Gudsrelationen slutar att utvecklas när man säger sig förstå Herren.

Jag hör gång på gång predikanter som väljer att inte tala om den dubbla utgången. Eller snitsar till sin predikan så att alla till slut får komma till himlen ändå, Gud är ju som sagt kärlek. Då undrar jag när Jesus sa det.  I Matteus 25 eller? Man har satt in honom i en mycket liten låda. Detta är en svår synd och det är något vi måste jobba hårt med att tvätta bort. För detta sitter nu så inpräntat i varje konfirmand och annan gudstjänstfirande församlingsbo, att det är omöjligt att predika om något annat.

Någonstans måste Jesus Kristus ta steget från att vara de lilla barnets kompis till att bli den vuxne kristnes auktoritet. Vi har gjort Jesus så töntig och hans ord urvattnat, att man glömmer bort att man ska frukta honom. Om vägen till Gudsfruktan är naiv har jag inget att säga till om, det får bara inte stanna i naivism.

Det är inget fel med en barnatro och jag  kan aldrig tvivla på en vuxen församlingsmedlems frälsning, bara för att hon har en barnatro. Men borde inte teologen, som skall förkunna Guds ord, ha kommit lite längre? Det är ett löfte som ni präster avlade inför Gud vid er vigning, att förkunna Guds ord rent och klart. Att då stanna vid ”Gud är kärlek” är att undanhålla för församlingen de bitar ur evangeliet som är frälsningsavgörande. Och då är man ute på mycket djupt vatten.

Gud har skapat kärleken och när Fadern, Sonen och den heliga Anden umgås och verkar tillsammans, är det kärlek (agape) som strömmar ut från treenigheten.Inte minst visar Gud sin kärlek till sin mänsklighet när han avrättas för vår skull. Klart att Gud ÄR kärlek, det står ju i Första Johannes brevet, men St. Johannes stannar ju inte där. Vi människor kan ju bara ta emot kärleken från Gud om vi själva älskar varandra. Och det gör vi ju inte, inte på det sättet som Jesus gjorde. Vi ska inte vara rädda för Gud står det också, och det är ju för att vi ska vara frimodiga i vårat arbete som vi gör för Herren och inte vara rädd att han straffar oss om vi skulle göra fel. Snälla stanna inte vid att Gud bara är kärlek och sluta jobba för din frälsning. För om Gud inte är större än sin skapelse, gör det honom mycket liten.