Efter att ha hört åtskilliga predikanter och tagit del av ekumeniska debatter, ställer jag mig frågan: Har inte Svenska kyrkan kommit längre än den barnatro hon predikar?
När blev Gud bara kärlek? För det är det det predikas och pratas om, att ”Gud är kärlek”.

Faran med tesen är att den ger svar på frågor den inte kan svara på. Ska vi viga homosexuella? Gud är kärlek så det kan man! Kommer alla till himlen? Gud är kärlek så det gör det! Får odöpta ta emot eukaristin? Gud är kärlek så det får de! Svaret är för enkelt, och Gud är allt annat än enkel att förstå.

När man har för vana att använda tesen när man ställer sig i olika teologiska sammanhang, har man ramat in Gud. Detta gör att Gud blir begränsad. Om Gud är outgrundlig i ena studen men inramad i nästa, var ligger då vår trovärdighet?  För om folk får välja, skaffar dom nog hellre en partner än en Herre om kontentan är den samma – kärlek.

Att nöja sig med tesen och säga att detta är det väsentliga i den kristna tron, gör det dig livsfarlig att sätta in som ledare i ett konfirmandarbete. För lägger du inte en bredare grund för konfirmanden blir resultatet, om vi får behålla henne/honnom, att denne kommer anse sin frälsning som självklar och kommer inte lyfta ett finger för att utveckla sin gudsrelation. Gudsrelationen slutar att utvecklas när man säger sig förstå Herren.

Jag hör gång på gång predikanter som väljer att inte tala om den dubbla utgången. Eller snitsar till sin predikan så att alla till slut får komma till himlen ändå, Gud är ju som sagt kärlek. Då undrar jag när Jesus sa det.  I Matteus 25 eller? Man har satt in honom i en mycket liten låda. Detta är en svår synd och det är något vi måste jobba hårt med att tvätta bort. För detta sitter nu så inpräntat i varje konfirmand och annan gudstjänstfirande församlingsbo, att det är omöjligt att predika om något annat.

Någonstans måste Jesus Kristus ta steget från att vara de lilla barnets kompis till att bli den vuxne kristnes auktoritet. Vi har gjort Jesus så töntig och hans ord urvattnat, att man glömmer bort att man ska frukta honom. Om vägen till Gudsfruktan är naiv har jag inget att säga till om, det får bara inte stanna i naivism.

Det är inget fel med en barnatro och jag  kan aldrig tvivla på en vuxen församlingsmedlems frälsning, bara för att hon har en barnatro. Men borde inte teologen, som skall förkunna Guds ord, ha kommit lite längre? Det är ett löfte som ni präster avlade inför Gud vid er vigning, att förkunna Guds ord rent och klart. Att då stanna vid ”Gud är kärlek” är att undanhålla för församlingen de bitar ur evangeliet som är frälsningsavgörande. Och då är man ute på mycket djupt vatten.

Gud har skapat kärleken och när Fadern, Sonen och den heliga Anden umgås och verkar tillsammans, är det kärlek (agape) som strömmar ut från treenigheten.Inte minst visar Gud sin kärlek till sin mänsklighet när han avrättas för vår skull. Klart att Gud ÄR kärlek, det står ju i Första Johannes brevet, men St. Johannes stannar ju inte där. Vi människor kan ju bara ta emot kärleken från Gud om vi själva älskar varandra. Och det gör vi ju inte, inte på det sättet som Jesus gjorde. Vi ska inte vara rädda för Gud står det också, och det är ju för att vi ska vara frimodiga i vårat arbete som vi gör för Herren och inte vara rädd att han straffar oss om vi skulle göra fel. Snälla stanna inte vid att Gud bara är kärlek och sluta jobba för din frälsning. För om Gud inte är större än sin skapelse, gör det honom mycket liten.

Predikan på en ungdomsmässa på kristi himmelfärdsdag:

Jesus gör det ju inte jättelätt för oss att tro på honom. Först ska han göra vin och sedan ska han gå på vatten och sedan ska han uppstå från det döda och sedan ska ha flyga upp till himmelen. Det finns ingen hejd på omöjligheterna som han gör och sedan förväntar han sig att vi ska tro på honom.

Men nu sitter jag här och ska försöka övertyga er att det har hänt
och för att göra det så kan man ju ställa sig två frågor:

”Hur gick det till?” Och ”Varför gick det till?”

På första frågan svarar jag, Jag har inte den blekaste aning?
Och den andra frågan? Jag har inte den blekaste aning, och det har förövrigt ingen annan teolog heller, vi kan ju bara spekulera.
Och när jag började spekulera så hamnade jag i den apostoliska trosbekännelsen. Himmelsfärden står ju med i trosbekännelsen, det var den mina föräldrar lovade att uppfostra mig efter och det var den jag ställde mig bakom där jag konfirmerades, och det är den jag bekänner att jag tror på varje söndag och varje gång jag ber min rosenkrans, föresten av mitt liv.

Den apostoliska trosbekännelsen heter så efter som traditionen säger att det är Jesu tolv apostlar som skrivit den. Det är alltså människor som levt så nära Jesus man kan. De har sovit bredvid honom, snott hans sandaler och kastat upp i något fikonträd. Ätit med honom, och varit så trötta på att äta dadlar och bröd IGEN. Blivit undervisad av honom och försökt förstå vad gubben egentligen menade.
Vi glömmer ibland bort att dessa människor också har funnits på riktigt och faktiskt byggt den kyrka som Jesus ville att den skulle se ut! Redan 20 år efter hans död så fanns det ett nät av Biskopar och präster och diakoner och en mängd församlingar som alla viste hur mässan skulle firas och som viste hur man döpte folk och som VISTE att allt som sades i trosbekännelsen är sanning och har hänt.

Men i vår tid kan vi inte lita på apostlarna längre, vi anser att deras lära (alltså Jesus lära) är förlegad. Nu vill många ta bort saker i dopet som gör att nattvarden och Jesu försoning genom korset blir onödiga. Vi vill ha en apostolisk kyrka men vi tänker inte lyssna på vad apostlarna hade för tradition och vad de gjorde, Dessa 12 kunde ju inte ha haft alla korten på bordet… Dom har ju bara levt dygnet runt med Jesus i 3 år och de var villiga att gå i döden för att läran skulle hållas ren.

Har biskopar präster och diakoner levt med Jesus på det sättet idag?
Jag tror naturligtvis att de har levt i sitt dop och tagit emot eukaristin. Men sovit bredvid honom, kramat honom, samtalat med honom, tagit på honom? Det går inte längre, för Jesus har Farit upp till himmelen.
När Jesus hade uppstått så sa han till Maria just detta. Hon försökte sig klamra sig fast vid honom men Jesus sa till henne, att nu kan man faktiskt inte ta i mig på detta sättet längre.
Under de förtio dagarna som Jesus var uppstånden, så levde han faktiskt inte som människa på samma sätt som han gjorde innan han dog. Han träffar folk lite här och där och oftast känner de inte igen honom förens de firar mässa tillsammans. Ja vist! Så fort Jesus hade dött så började lärjungarna faktiskt att fira mässa tillsammans i åminnelse av Jesus Kristus. Och det är ju oftast i deras måltider som Jesus uppenbarar sig och de känner igen honom.
Så nu är det inpräntat i hans efterföljare, att i brödet och vinet så träffar man Jesus PERSONLIGEN så nu är hans arbete på jorden slut.

Men varför gör han då som han gör, varför försvinner han inte bara, han behöver ju inte ställa till med en stor scen där på berget och flyga.
Men åter igen, Det spelar ingen roll om jag tror att det har hänt eller inte, för jag VET att det har hänt! Och att jag har lovat gud varje gång jag läser trosbekännelsen att ställa mig bakom den kyrka han skapade tillsammans med apostlarna, och då måste jag ställa mig bakom det kyrkan tror på. Annars är vi ingen kyrka!
För mig så behöver aldrig uppståndelsen och himmelsfärden ha hänt för jag tycker att försoningen är så klockren i Jesu död. Men det står att det har hänt och då får jag finna mig i det. Och så är det med allt i kyrkan, vi har dogmer, som är en grund av tradition och skrift för att vi inte ska behöva fundera på dem. Tänk vad skönt att sluta fundera och kanske börja arbeta för guds rike istället.
Som de vita männen säger till Lärjungarna när de står där helt clueless och tittar upp mot himmelen och försöker förstå vad detta skulle betyda.
De vita männen frågar varför de tittar upp mot himmelen?
Och så är det! Varför tittar vi upp mot himmelen och frågar oss ”varför”, ”hur” och ”om” någonting har hänt. Apostlarna har ju redan gått med macheten i djungeln och fixat stigen. Vi behöver inte titta upp, vi behöver sänka våra huvuden och se så vi går på rätt väg. Den väg som Jesus och apostlarna gjort, eller den väg som någon annan har gjort.

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman

Var finns platsen? Var finns rummet? Var finns utrymmet för en prästvigd kvinna att få uttrycka teologi, uttrycka kristologi? Utrymme för att få lägga ned sig själv och sitt liv som ett offer på Herrens bord, genom den rika liturgins språk?

Visa mig den platsen.

Jag är genusmedveten i mitt arbete utan att bli det in absurdum, jag är normkritisk i mitt arbete utan att bli det in absurdum, men jag är också sakramental i tro, liv och lära. Och jag förstår inte var det finns ett hinder för dessa livshållningar att mötas. I mina prästlöften jag jag lovat att jag med Guds hjälp ska låta tro, liv och lära bli ett. Och jag vill det, men frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det i svenska kyrkan.

Jag befinner mig mitt i. Jag har valt att prästvigas, efter många och långa funderingar och böner om huruvida det är rätt eller inte. Gud har satt mig på denna plats, ålagt mig vissa uppgifter och jag vill lyda, jag måste lyda. Men var hör jag hemma? Var finns min identifikation? Jag tror inte att det finns många präster, män eller kvinnor, som inte anser att den heliga mässan är kyrkans och det egna livets centrum. Men för mig är det också viktigt hur mässan firas. Det är viktigt vilken teologi som ligger bakom orden. Det är viktigt vilken dopsyn som ligger bakom även mässans ord.

För en sakramentalt lagd prästvigd kvinna leder detta till problem. Stora problem. I en församling där jag skulle känna mig hemma, kan jag inte verka som präst eftersom min tjänst vid altaret skulle leda till att människor inte kan ta emot sakramentet. I en församling med avskalad liturgi händer det att jag känner mig tom, nästan lite lurad efter en högmässa. Jag har stor respekt för båda typerna av församling. I den föregående vill jag gärna finnas som församlingsmedlem och nattvardgäst och i den senare vet jag att det sker mycket gott arbete för Guds rike. Dock ställer jag mig fortfarande frågan: var finns platsen där jag kan verka? Finns det någon plats för den högkyrkliga prästvigda kvinnan i svenska kyrkan, eller ska jag rätta in mig i ledet av kvinnor som ibland tycks sätta den feministiska kampen framför mässans firande?  För tyvärr ser jag inte så stora problem med kyrkans jämställdehet som jag kanske borde göra…? Privat lever jag i ett oerhört jämbördigt förhållande, men den jämställdheten innebär inte att jag måste tvinga fram problem i Jesu genustillhörighet eller hans moders roll som kvinnan som underkastar sig Guds vilja. Jag blir arg när lika arbete inte ger lika lön, men det har ingenting med min religiositet eller syn på helighet att göra. Det handlar enbart om människans ansvar gentemot varandra, själfallet ett av Gud påbjudet ansvar, men det kommer som en naturlig följ av – just det -  mässans firande.

”Det är bra med kvinnliga präster, det blir liksom mjukare då”, är en fras nästan alla prästvigda kvinnor får höra då och då. De gånger jag själv har hört den, har jag försökt fråga hur personen i fråga menar då. ”Ja, ni är ju mer personliga, mer mjuka till sättet”. Jag kanske är en mjuk människa, men jag är också en hård och kall människa när jag sätter den sidan till. Visst, jag är personlig när jag predikar, men det personliga följs alltid upp av en genomtänkt teologi. Jag tror att vi har en egen skuld i detta, vi prästvigda kvinnor. Vi har låtit det bli såhär. Vi bär på en historia nu, 50 år, låt oss inte behöva stå där med skammen över den historien. Margit Sahlin strök ingen medhårs, men vek inte från evangeliet ändå. Varför? För att Jesus inte stryker någon medhårs.  Vi behöver inte vara den mjuka lilla prästen som gör ”så mysiga dop”, på bekostnad av att dopteologin urholkas. Vi behöver inte låtsas som att människor inte bär på synd och behöver lägga ner sin börda vid Kristi kors, på bekostnad av syndabekännelsens roll i mässan.

Jag kan ju inte vara den enda. Jag är ung, jag är skarp och välutbildad – och jag har inga bekymmer med att människor ibland inte kan hålla min vigning för sann. Jag lutar mig mot dogmer eftersom jag litar på Guds ledning av bedjande människor genom kyrkohistorien och känner därför inget behov av att ständigt ständigt ifrågasätta dogmerna.  Och jag ser inga bekymmer med att bokstavligen lägga mig platt framför mannen jag bekänner som min och hela världens frälsare.

”Om Gud är allsmäktig och fulkomligt god, varför finns det då så mycket lidande i världen?”

Denna fråga har människor ställt sig i alla tider, är och har kommit i vägen för om folk ska kunna tro på Gud eller inte.  Frågan motsäger helt enkelt Guds allsmäktighet och godhet. Och det är ju en sådan gud vi säger att vi har. Hur kan då ondska få fortsätta?!

Teologen Lactantius utryckte sig såhär om frågan på 300-talet: ”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?”

Jag har hört åtskilliga förklaringar på teodicéproblemet men dessa ger heller inga svar på frågan.   Jag har ett svar på frågan, detta kan låta som en provokation och det är det också. Mitt svar är och har varit ganska så länge: ”varför skulle han göra någonting?”

Jag undrar var någon stans det står i bibeln att Gud skulle ingripa? När lovar Gud oss denna förpliktelse? Frågan är inte varför ondska finns i världen för den kan man inte svara på. Teodicéproblemet handlar om varför smärta, lidande och sorg drabbar oss och det är en helt annan sak.

Vi människor har oss själva att skylla att vi inte har en perfekt värld, den fria viljan blev och är ett ansvar vi inte kan behärska. Men räddningsplanen är redan fullgjord! Jesus Kristus dog för vår skull. Genom döden är vi fria från skulden och har rätt till himmelen. Och DÄR finns ingen ondska! Gud behöver inte göra någonting för han har ju redan gjort något, och det är banne mig ingen liten sak. Nu inväntar hela kyrkan på återkomsten och fram till den dagen har varken Jesus eller någon profet lovat att det kommer bli lättare att vara människa.

Men vi människor vill inte till himmelen! Klart vi vill, men när allt kommer till kritan så vill vi vara kvar här. Med allt det goda livet har att erbjuda. Det är därför vi inte kan tillåta att folk dör, lider och mår dåligt. Vi vill inte ha ett paradis när vi dör, vi vill ha en fullkomlig jord i stället och där har vi ett problem.

Vad är då smärta och lidande? Ja det ser vi på tv och tidningen varje dag. Små barn i Afrika som svälter och krigsdrabbande länder. Ja vist det är lidande men det är ju vårt fel! Den vite mannens skuld. Och krig vet ni ju varför de startar. Folk får lida för att människor inte kan hantera den fria viljan och den fria viljan griper inte Gud in och leker med.

Varför folk föds med fysiska och psykiska skador kan vi dessvärre inte veta, men då förutsätter du att alla människor med fysiska och psykiska skador lider och det är långt ifrån alla som gör.

Mark 2:4 Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. 5När Jesus såg deras tro sade han till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna." 6Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: 7"Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?" 8Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: "Hur kan ni tänka så i era hjärtan? 9Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10/11Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig" - och nu talade han till den lame - "stig upp, ta din bädd och gå hem." 12Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: "Aldrig har vi sett något sådant!"

Hur sjutton vet någon varför den lame mannen ville träffa Jesus? Kanske led han inte över att vara lam. Kanske var det bara hans inre som smärtade honom? Jesus viste och Jesus gjorde vad mannen ville. Men vi människor är fortfarande och kommer alltid att vara som farisérna när vi nalkas Gud och försöker förstå honom. Varför skulle inte den lame mannen kunna njuta av livet?!

Lidande och smärta är så individuellt! Vi kan aldrig sätta oss in i andra människors liv hur mycket vi än vill och hur empatiska vi än är.  För det handlar om hudfärg, det handlar om kön, det handlar om nation och det handlar om socialt status. Även fast du träffar någon från samma samhällsklass och samma hudfärg men ni har olika kön så kan ni inte sätta er in i varandras situationer, ni är för olika och bär på för olika erfarenheter. Även om ni träffar någon där allt stämmer så bär ni ändå på för olika erfarenheter för att kunna sätta er in i varandras liv till fullo.

”Om Gud är allsmäktig och fulkomligt god, varför finns det då så mycket lidande i världen och varför griper då Gud inte in?” Jag tror ju att han gör det! Men förmodligen inte på det sättet du förutsätter att han skall göra. Du vet aldrig vad Gud gör med en människas inre, och tur är väl det för kontentan skulle väl bli att du blev avundsjuk på varför gud griper in så mycket i andras liv och inte i ditt eget. Jag förstår åxå att mitt resonemang inte hjälper dig att förklara spädbarns död och andra tragedier, men du vet inte vad Jesus gör för dem innan dödsögonblicket! Något gör han förmodligen eftersom han är allsmäktig och god!

Sista saken jag tänker ta upp är ”varför gud inte ingriper i mitt skitliv”. Känner du såhär så kan jag bara ta upp Job. Efter som jag är kroniskt depressiv så försökte jag hitta ett svar på min ångest i bibeln och hamnade i Job.  När Job äntligen får ställa Gud till svars för sina plågor svarar Gud honom:

”Vem är du som höljer min visa plan i mörker med ord utan förnuft? Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar! Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den? Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess hörnsten, medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?”

Och som fjorton åring blev jag förbannad för det käftiga svaret! Hur vågar han förödmjuka mig så. Men nu när jag är 23, alltså något äldre så kan jag vila i svaret från Gud på ett helt annat sätt! Ja du Gud, jag vet ingenting, Ingenting alls. Jag vet bara vad du har låtit mig veta, resten är och förblir en gåta. Så varför ska jag gå runt och tänka på det? Varför är jag deprimerad?  Jag vet det inte, men du vet de så det blir nog bra med den saken!

Svaret på Teodicéproblemet är för mig enkelt. Varför skulle Gud ingripa, han har ju redan gjort det! Mitt andra svar är han ingriper vist, men på sätt vi aldrig kan förstå. Men den fria viljan leker han inte med och de mesta utav jordens lidande har vi oss själva att skylla.

Men Sebastian problemet kvarstår: ”Om Gud är allsmäktig och God och har givit oss nåden att få komma till himmelen när vi dör, varför vill vi då inte dit?”

 

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman

 

 

När vi nu i Svenskakyrkan är i ett skede där vi (vare sig vi sakramentalister vill det eller inte) håller på att omskriva den systematiska teologin, i alla fall omprövar den för att se om den funkar i dagens samhälle. Jag tänker främst på dop och äktenskapssyn. Kyrkan vilar på dogmer och dogmerna kommer ifrån Skrift och tradition. Nu är tradition inte lika viktigt längre och skriften kan ju omtolkas så med andra ord behöver vi inte den systematiska teologin längre.

Kyrkan är till för alla! Men är det meningen att alla ska få ändra dess trosinriktning? Vi vill inte ha en präststyrd kyrka. Men är det meningen att politiker och folk som du aldrig kommer att möta vid nattvardsbordet skall bestämma över kyrkan? Vi vill ha högt i tak och låga trösklar. Men ni vill inte ha med folk som inte tycker som ni och som vill hålla kvar vid det gamla, eller helt enkelt inte vill rusa fram några beslut utan att först hinna be om och för det.

Debatten är öppen och detta kommer inte bli en blogg där jag tror mig sitta på några sanningar. Men det är svårt att försvara sin kristna tro, när evangeliet ständigt urvattnas och man skäms för den bristande trovärdigheten när kyrkan styrs utav okristna politiker utan någon som helst teologisk kunskap.

Så istället för att jag skriver av mig i det dolda kommer jag nu offentliggöra mina tankar och funderingar om trosfrågor, Svenskakyrkan och om min egna eviga kamp.

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman