Efter att ha hört åtskilliga predikanter och tagit del av ekumeniska debatter, ställer jag mig frågan: Har inte Svenska kyrkan kommit längre än den barnatro hon predikar?
När blev Gud bara kärlek? För det är det det predikas och pratas om, att ”Gud är kärlek”.

Faran med tesen är att den ger svar på frågor den inte kan svara på. Ska vi viga homosexuella? Gud är kärlek så det kan man! Kommer alla till himlen? Gud är kärlek så det gör det! Får odöpta ta emot eukaristin? Gud är kärlek så det får de! Svaret är för enkelt, och Gud är allt annat än enkel att förstå.

När man har för vana att använda tesen när man ställer sig i olika teologiska sammanhang, har man ramat in Gud. Detta gör att Gud blir begränsad. Om Gud är outgrundlig i ena studen men inramad i nästa, var ligger då vår trovärdighet?  För om folk får välja, skaffar dom nog hellre en partner än en Herre om kontentan är den samma – kärlek.

Att nöja sig med tesen och säga att detta är det väsentliga i den kristna tron, gör det dig livsfarlig att sätta in som ledare i ett konfirmandarbete. För lägger du inte en bredare grund för konfirmanden blir resultatet, om vi får behålla henne/honnom, att denne kommer anse sin frälsning som självklar och kommer inte lyfta ett finger för att utveckla sin gudsrelation. Gudsrelationen slutar att utvecklas när man säger sig förstå Herren.

Jag hör gång på gång predikanter som väljer att inte tala om den dubbla utgången. Eller snitsar till sin predikan så att alla till slut får komma till himlen ändå, Gud är ju som sagt kärlek. Då undrar jag när Jesus sa det.  I Matteus 25 eller? Man har satt in honom i en mycket liten låda. Detta är en svår synd och det är något vi måste jobba hårt med att tvätta bort. För detta sitter nu så inpräntat i varje konfirmand och annan gudstjänstfirande församlingsbo, att det är omöjligt att predika om något annat.

Någonstans måste Jesus Kristus ta steget från att vara de lilla barnets kompis till att bli den vuxne kristnes auktoritet. Vi har gjort Jesus så töntig och hans ord urvattnat, att man glömmer bort att man ska frukta honom. Om vägen till Gudsfruktan är naiv har jag inget att säga till om, det får bara inte stanna i naivism.

Det är inget fel med en barnatro och jag  kan aldrig tvivla på en vuxen församlingsmedlems frälsning, bara för att hon har en barnatro. Men borde inte teologen, som skall förkunna Guds ord, ha kommit lite längre? Det är ett löfte som ni präster avlade inför Gud vid er vigning, att förkunna Guds ord rent och klart. Att då stanna vid ”Gud är kärlek” är att undanhålla för församlingen de bitar ur evangeliet som är frälsningsavgörande. Och då är man ute på mycket djupt vatten.

Gud har skapat kärleken och när Fadern, Sonen och den heliga Anden umgås och verkar tillsammans, är det kärlek (agape) som strömmar ut från treenigheten.Inte minst visar Gud sin kärlek till sin mänsklighet när han avrättas för vår skull. Klart att Gud ÄR kärlek, det står ju i Första Johannes brevet, men St. Johannes stannar ju inte där. Vi människor kan ju bara ta emot kärleken från Gud om vi själva älskar varandra. Och det gör vi ju inte, inte på det sättet som Jesus gjorde. Vi ska inte vara rädda för Gud står det också, och det är ju för att vi ska vara frimodiga i vårat arbete som vi gör för Herren och inte vara rädd att han straffar oss om vi skulle göra fel. Snälla stanna inte vid att Gud bara är kärlek och sluta jobba för din frälsning. För om Gud inte är större än sin skapelse, gör det honom mycket liten.

”Om Gud är allsmäktig och fulkomligt god, varför finns det då så mycket lidande i världen?”

Denna fråga har människor ställt sig i alla tider, är och har kommit i vägen för om folk ska kunna tro på Gud eller inte.  Frågan motsäger helt enkelt Guds allsmäktighet och godhet. Och det är ju en sådan gud vi säger att vi har. Hur kan då ondska få fortsätta?!

Teologen Lactantius utryckte sig såhär om frågan på 300-talet: ”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?”

Jag har hört åtskilliga förklaringar på teodicéproblemet men dessa ger heller inga svar på frågan.   Jag har ett svar på frågan, detta kan låta som en provokation och det är det också. Mitt svar är och har varit ganska så länge: ”varför skulle han göra någonting?”

Jag undrar var någon stans det står i bibeln att Gud skulle ingripa? När lovar Gud oss denna förpliktelse? Frågan är inte varför ondska finns i världen för den kan man inte svara på. Teodicéproblemet handlar om varför smärta, lidande och sorg drabbar oss och det är en helt annan sak.

Vi människor har oss själva att skylla att vi inte har en perfekt värld, den fria viljan blev och är ett ansvar vi inte kan behärska. Men räddningsplanen är redan fullgjord! Jesus Kristus dog för vår skull. Genom döden är vi fria från skulden och har rätt till himmelen. Och DÄR finns ingen ondska! Gud behöver inte göra någonting för han har ju redan gjort något, och det är banne mig ingen liten sak. Nu inväntar hela kyrkan på återkomsten och fram till den dagen har varken Jesus eller någon profet lovat att det kommer bli lättare att vara människa.

Men vi människor vill inte till himmelen! Klart vi vill, men när allt kommer till kritan så vill vi vara kvar här. Med allt det goda livet har att erbjuda. Det är därför vi inte kan tillåta att folk dör, lider och mår dåligt. Vi vill inte ha ett paradis när vi dör, vi vill ha en fullkomlig jord i stället och där har vi ett problem.

Vad är då smärta och lidande? Ja det ser vi på tv och tidningen varje dag. Små barn i Afrika som svälter och krigsdrabbande länder. Ja vist det är lidande men det är ju vårt fel! Den vite mannens skuld. Och krig vet ni ju varför de startar. Folk får lida för att människor inte kan hantera den fria viljan och den fria viljan griper inte Gud in och leker med.

Varför folk föds med fysiska och psykiska skador kan vi dessvärre inte veta, men då förutsätter du att alla människor med fysiska och psykiska skador lider och det är långt ifrån alla som gör.

Mark 2:4 Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. 5När Jesus såg deras tro sade han till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna." 6Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: 7"Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?" 8Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: "Hur kan ni tänka så i era hjärtan? 9Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10/11Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig" - och nu talade han till den lame - "stig upp, ta din bädd och gå hem." 12Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: "Aldrig har vi sett något sådant!"

Hur sjutton vet någon varför den lame mannen ville träffa Jesus? Kanske led han inte över att vara lam. Kanske var det bara hans inre som smärtade honom? Jesus viste och Jesus gjorde vad mannen ville. Men vi människor är fortfarande och kommer alltid att vara som farisérna när vi nalkas Gud och försöker förstå honom. Varför skulle inte den lame mannen kunna njuta av livet?!

Lidande och smärta är så individuellt! Vi kan aldrig sätta oss in i andra människors liv hur mycket vi än vill och hur empatiska vi än är.  För det handlar om hudfärg, det handlar om kön, det handlar om nation och det handlar om socialt status. Även fast du träffar någon från samma samhällsklass och samma hudfärg men ni har olika kön så kan ni inte sätta er in i varandras situationer, ni är för olika och bär på för olika erfarenheter. Även om ni träffar någon där allt stämmer så bär ni ändå på för olika erfarenheter för att kunna sätta er in i varandras liv till fullo.

”Om Gud är allsmäktig och fulkomligt god, varför finns det då så mycket lidande i världen och varför griper då Gud inte in?” Jag tror ju att han gör det! Men förmodligen inte på det sättet du förutsätter att han skall göra. Du vet aldrig vad Gud gör med en människas inre, och tur är väl det för kontentan skulle väl bli att du blev avundsjuk på varför gud griper in så mycket i andras liv och inte i ditt eget. Jag förstår åxå att mitt resonemang inte hjälper dig att förklara spädbarns död och andra tragedier, men du vet inte vad Jesus gör för dem innan dödsögonblicket! Något gör han förmodligen eftersom han är allsmäktig och god!

Sista saken jag tänker ta upp är ”varför gud inte ingriper i mitt skitliv”. Känner du såhär så kan jag bara ta upp Job. Efter som jag är kroniskt depressiv så försökte jag hitta ett svar på min ångest i bibeln och hamnade i Job.  När Job äntligen får ställa Gud till svars för sina plågor svarar Gud honom:

”Vem är du som höljer min visa plan i mörker med ord utan förnuft? Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar! Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den? Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess hörnsten, medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?”

Och som fjorton åring blev jag förbannad för det käftiga svaret! Hur vågar han förödmjuka mig så. Men nu när jag är 23, alltså något äldre så kan jag vila i svaret från Gud på ett helt annat sätt! Ja du Gud, jag vet ingenting, Ingenting alls. Jag vet bara vad du har låtit mig veta, resten är och förblir en gåta. Så varför ska jag gå runt och tänka på det? Varför är jag deprimerad?  Jag vet det inte, men du vet de så det blir nog bra med den saken!

Svaret på Teodicéproblemet är för mig enkelt. Varför skulle Gud ingripa, han har ju redan gjort det! Mitt andra svar är han ingriper vist, men på sätt vi aldrig kan förstå. Men den fria viljan leker han inte med och de mesta utav jordens lidande har vi oss själva att skylla.

Men Sebastian problemet kvarstår: ”Om Gud är allsmäktig och God och har givit oss nåden att få komma till himmelen när vi dör, varför vill vi då inte dit?”

 

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman