Jag måste ha missat något! Jag måste ha missförstått allt så totalt. För jag minns inte när jag gick med i en miljö och samhälsorganisation? Nu så är jag med i både miljö och samhälsengagerande organisationer men dessa har jag självmant gått med i. Svenska kyrkan där emot trodde jag var en kyrka, men det styrande organet med ärkebiskopen i spetsen verkar tro att det inte finns någon skillnad.

Jag menar inte att det är något dåligt att ÄrkeBiskopen engagerar sig i klimatfrågan, jag tycker att det är bra! Jag är nämligen mycket orolig för klimatförändringen men att detta leder till att Kyrkan som organisation skall pyssla med detta, är inget jag kan skriva under. Samma sak med samhällsengagemang, Jag tycker att det är jättebra. Verkligen! Och jag ser vilken nytta kyrkan gör men det är inte heller de primära.

Till alla lågkyrkliga och gammalkyrkliga ber jag om ursäkt men kyrkans ENDA uppgift är att döpa folk och att fira mässa. Det finns inget annat! Vad kyrkan har blivit till är något helt annat, men apostlarna döpte folk och firade mässa, punkt.

Det är sant att alla församlingsmedlemmar delade upp sina rikedomar och delade lika. Det är också sant att de visade barmhärtighet gentemot utomstående. Men de gick aldrig från att vara kyrka till att bli en samhällsorganisation och det är en stor skillnad.

Jag ser en fara i att vi glider längre och längre ifrån vår huvudsakliga syssla. Se Svenskakyrkan som ett julbord, där alla olika rätter är de olika systerorganisationer samt trosuppfattningar. Du kan fråga 100 personer vad som är det viktigaste på julbordet och du kommer få himla många olika svar. Så vi har gått från en enrätters middag med påsklammet i centrum till ett plockbord och då är det självklart att det finns så många tankar och spretningar. För om inte Påsklammet får vara i centrum, och tro mig, påsklammet behöver så mycket plats att man kanske måste ta bort lite andra sidedishes, då har vi slutat vara en kyrka.

Missförstå mig inte, jag anser att all samhälsengagemang är viktigt, speciellt för oss kristna, men jag tror att detta strömmar naturligt ut ifrån nattvardsbordet om man förberedit sig. Biktat sig, lagt sig själv(sitt liv) som ett offer på altaret och få ta emot det Gudomliga offret. Med ny kraft från eukaristin och dopet är detta en självklarhet. Ta emot Guds frid för att kunna ge fred. Så självklart ska vi engagera oss, det är vår kallelse. Men det finns organisationer som har detta som spetskompetens. Och vår spetskompetens ligger i att fira mässa. Vi går till kyrkan för att få kraft att kunna engagera oss i samhälles och klimatfrågor. Vi går inte till kyrkan för att engagera oss. Det är en stor skillnad. Och vi måste göra skillnad om Påsklammet skall få ha den plats Han förtjänar.

Men det blir väl lätt så. Om Präster vars primära uppgift är att rätt förvalta sakramenten och lekmännen vars uppgifter, är lite fler, men en av dem är att bruka jorden och uppfylla den, måste samsas i den byggnad som är skapad till människan av Gud för att fira mässa i. Nu är kan man, vare sig man vill eller inte, se att kyrkan som byggnad och organisation har Gud valt ut prästerskap som skulle råda över henne. Luther pratade om det almäna prästerskapet och genast missförstod man honom, detta och med att Gustav Wasa ville stärka centralmakten är orsaken till vårt prästförakt och vår misstro till att prästerna och inte minst biskoparna får något speciellt av Gud i sina vigningar som gör dem till ypperliga ledare för den kyrka Gud har placerat här åt oss att fira mässa i. Lekmäns primära uppgifter av Gud skall fullbordas utanför kyrkan och prästers i henne.  Detta yttrar sig på många sätt. Folk vill att Prästen skal var vänd mot församlingen och inte mot Gud när han/hon ber och då får folket så. Detta är bara ett ganska fånigt exempel men det finns fler, när man i stället för att ta hänsyn till 5000årig tradition med liturgi och lagar givna av Gud börjar lyssna till vad folket vill. Jag tror inte att Gud bryr sig så mycket egentligen, Han blir väl glad att människor försöker. Men det räcker ju med att läsa bara några rader ur bibeln för att förstå att han är petig med saker och ting. Mässans primära roll i kyrkan är en sak. Sedan kan man ju kasta hur mycket skit på högkyrkliga man vill. Vi gör och tycker inte saker för att göra andra sura. Vi vill bara göra Gud glad.

extra ecclesiam nulla salus /Sebastián Öhman

Titta så fin Adam och Eva matar en triseratops I Edens lustgård! Och är det inte en liten T-rex som går på promenad utan att vare sig människorna eller de andra växtätarna bryr sig. Det var kanske när synden kom in i världen som T-rex började gnaga kött.

Nej, låt oss en gång för alla ta och reda ut det här begreppet med skapelsen. Jag menar inte att jag sitter på det rätta svaret men jag tycker att jag har en sundare inställning till just skapelserättelsen än vad många har.

Vissa är bokstavstroende och anser att detta är exakt hur Gud skapade jorden till punkt och pricka. Att jorden är – vad är det de säger -7000år gammal och att folk som tror på evolutionen är hereter. Andra försöker (till och med jag ibland) med på alla sätt och vis försöka sätta in Darwins teorier i skapelseberättelsen. Och med båda alternativen är man ute och cyklar.  I vissa fall har det blivit såhär tokigt! Ken Ham på Creation Museum hade varit flera miljoner rikare om han hadde tagit sig tid och läst lite basic exegetik.

Visst det finns ganska häftiga detaljer,  ordningen för hur allt är uppbyggt är ju i stora drag densamma som Darwin. En annan häftig detalj är: för att jorden skulle kunna komma till är Tid, Materia och energi  de viktiga beståndsdelarna och läser man ur Genesis allra första vers så kan man uttyda både tid och materia. ” I begynnelsen (tid)skapade Gud himmel och jord(materia).”  Och i tredje versen ” Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset(energi) blev till.” Är det en tillfällighet? Jag vet inte, men det hade i så fall berättaren ingen aning om just då. Berättaren, ja, man kanske i stället borde säga sångaren efter som berättelsen förmodligen sjöngs.  Ett mycket bra sätt om man vill komma ihåg något ju. De olika dagarna är verserna och de upprepande” Det blev kväll och det blev morgon. Det var den X dagen.” är refrängen.  Och förmodligen så sjöng man denna låten för barnen vid lägerelden när det var dags för spännande historier och sånt. Och låten fördes vidare från generation  till generation. Så det är knappast troligt att folk på järnåldern visste hur tid, materia och energi funkade.

Är berättelsen inte Gudomligt inspirerad då? Jo givetvis är den det annars skulle den ju inte ha hamnat i bibeln. Men vi måste tyda berättelsen på de sättet den är ämnad att göra.

Hela gamla testamentet är skriven på antik berättar konst. Det är ett historiskt verk men i stället för att skildra ”historien historien” där källkritik och kronologi är det viktiga är i stället gamla testamentet ett religiöst historiskt verk. Där det väsentliga är hur Gud upprättar ett förbund med Abraham och hans efterföljande och hur han aldrig släpper taget om sitt utvalda folk. Vi kan gå in på GT en annan gång, just nu så är det skapelsen jag skriver om.

Men vadå, sa inte Gud till Moses vad han skulle skriva? Nu är det hela inte så enkelt. Pentateuken eller Moseböckerna är ju faktiskt skrivna av rätt många människor och sammansatta mellan 1000 och 500 f Kr. Det finns fyra olika källor och dessa är:  Jahvisten,  Elohisten, Deuteronomisten och Prästskriften.Det är prästskriften (P) som står som källa för den första skapelseberättelsen – den vi pratar om. Och det roliga är att den är yngst. Det som står först i GT har förmodligen nedtecknats sist.

Hur skall vi då nalkas texten? Efter som texten skrevs ner till israeliterna måste vi läsa den som en israelit. I vår tid så bygger hela vår Gudsrelation på tro. Att Gud och jag får en relation när jag börjar att tro på honom. Detta är helt obegripligt för en Israelit på den tiden. Att Gud finns och har skapat jorden var en självklarhet, det fanns inget annat alternativ. För att säga att man tror på Gud så måste det finnas en motpol, att man inte tror på Gud. Och en sådan motpol fanns inte hos israeliterna. De ”visste” att Gud skapat jorden och att Gud hade en relation med dem. Det de kunde tveka på var huruvida Gud grep in i deras liv eller inte i vissa tillfällen.

Denna skapelseberättelse var Israelerna föresten inte ensamma om eller ens först. För denna är snarlik den som berättades i Mesopotamien och gamla Egypten och i andra mindre religioner fast då med deras gudar då. (P) snor helt enkelt bara den berättelse som florerade och som var inarbetad.

Men har då inte Gud alls sagt till Prästskriftkällan hur denne skall skriva början på Genesis? Denna fråga är svår, och jag måste nog säga både Ja och Nej. Man märker ganska tydligt i GTs texter när Gud verkligen verkligen vill få någonting sagt och skapelseberättelsen är inte skriven på samma sätt som de andra texterna. Jag tror att om (P) hade skrivit ner skapelseberättelsen i dag med vår kunskap om världen så hade han tagit Darwins version och lagt till lite, och det är det här att lägga till lite som är det viktiga i hela berättelsen. Om vi suddar bort det som är snarlikt de andra skapelseberättelserna som fanns vad har vi kvar då? Jo en Gud som skapar, skild från världen. Inte som i de andra kulturerna där Gud skapar jorden ur sig själv och finns som kraft i den. Moder jord etc. Det andra som skiljer Israeliternas berättelse är hur människan kom till. I andra kulturer så skapades människan genom andra gudar, de gick i tu och vipps så fanns människor. Men vår ”Gud skapade människan till sin avbild”. Detta är ingen yttre eller inre kvalité som vissa har fått för sig. Att vi på något sätt skulle vara Gudomliga. Att tänka i dessa banor gör oss skyldiga till de som händer senare i syndafallet och det är också ett annat inlägg. Vi är skapta till Guds avbild till att ha en relation med honom. Ett annat sätt att se det är att vi är hans avbild för att vi ska förvalta och ”Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden."  Guds avbild för att vi ska take care of his buissnes här på jorden. Men främst till att ha en relation med honom.

Så vad har vi kommit fram till, jo, om man tar bort alla tankar på att detta är ett vetenskapligt verk. Att man tar bort tankarna på att ”hmm finns Gud eller inte? Har han skapat jorden eller inte” och om man tar bort det snarlika från samtidens skapelseberättelser och ser på bibeln ur en religiös synvinkel , vad har vi då kvar?

Jo att Gud skapade jorden (hur är inte väsentligt) för att ha en plats där Gud och människor kan ha en relation med varandra.

extra ecclesiam nulla salus /Sebastián Öhman

Var finns platsen? Var finns rummet? Var finns utrymmet för en prästvigd kvinna att få uttrycka teologi, uttrycka kristologi? Utrymme för att få lägga ned sig själv och sitt liv som ett offer på Herrens bord, genom den rika liturgins språk?

Visa mig den platsen.

Jag är genusmedveten i mitt arbete utan att bli det in absurdum, jag är normkritisk i mitt arbete utan att bli det in absurdum, men jag är också sakramental i tro, liv och lära. Och jag förstår inte var det finns ett hinder för dessa livshållningar att mötas. I mina prästlöften jag jag lovat att jag med Guds hjälp ska låta tro, liv och lära bli ett. Och jag vill det, men frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det i svenska kyrkan.

Jag befinner mig mitt i. Jag har valt att prästvigas, efter många och långa funderingar och böner om huruvida det är rätt eller inte. Gud har satt mig på denna plats, ålagt mig vissa uppgifter och jag vill lyda, jag måste lyda. Men var hör jag hemma? Var finns min identifikation? Jag tror inte att det finns många präster, män eller kvinnor, som inte anser att den heliga mässan är kyrkans och det egna livets centrum. Men för mig är det också viktigt hur mässan firas. Det är viktigt vilken teologi som ligger bakom orden. Det är viktigt vilken dopsyn som ligger bakom även mässans ord.

För en sakramentalt lagd prästvigd kvinna leder detta till problem. Stora problem. I en församling där jag skulle känna mig hemma, kan jag inte verka som präst eftersom min tjänst vid altaret skulle leda till att människor inte kan ta emot sakramentet. I en församling med avskalad liturgi händer det att jag känner mig tom, nästan lite lurad efter en högmässa. Jag har stor respekt för båda typerna av församling. I den föregående vill jag gärna finnas som församlingsmedlem och nattvardgäst och i den senare vet jag att det sker mycket gott arbete för Guds rike. Dock ställer jag mig fortfarande frågan: var finns platsen där jag kan verka? Finns det någon plats för den högkyrkliga prästvigda kvinnan i svenska kyrkan, eller ska jag rätta in mig i ledet av kvinnor som ibland tycks sätta den feministiska kampen framför mässans firande?  För tyvärr ser jag inte så stora problem med kyrkans jämställdehet som jag kanske borde göra…? Privat lever jag i ett oerhört jämbördigt förhållande, men den jämställdheten innebär inte att jag måste tvinga fram problem i Jesu genustillhörighet eller hans moders roll som kvinnan som underkastar sig Guds vilja. Jag blir arg när lika arbete inte ger lika lön, men det har ingenting med min religiositet eller syn på helighet att göra. Det handlar enbart om människans ansvar gentemot varandra, själfallet ett av Gud påbjudet ansvar, men det kommer som en naturlig följ av – just det -  mässans firande.

”Det är bra med kvinnliga präster, det blir liksom mjukare då”, är en fras nästan alla prästvigda kvinnor får höra då och då. De gånger jag själv har hört den, har jag försökt fråga hur personen i fråga menar då. ”Ja, ni är ju mer personliga, mer mjuka till sättet”. Jag kanske är en mjuk människa, men jag är också en hård och kall människa när jag sätter den sidan till. Visst, jag är personlig när jag predikar, men det personliga följs alltid upp av en genomtänkt teologi. Jag tror att vi har en egen skuld i detta, vi prästvigda kvinnor. Vi har låtit det bli såhär. Vi bär på en historia nu, 50 år, låt oss inte behöva stå där med skammen över den historien. Margit Sahlin strök ingen medhårs, men vek inte från evangeliet ändå. Varför? För att Jesus inte stryker någon medhårs.  Vi behöver inte vara den mjuka lilla prästen som gör ”så mysiga dop”, på bekostnad av att dopteologin urholkas. Vi behöver inte låtsas som att människor inte bär på synd och behöver lägga ner sin börda vid Kristi kors, på bekostnad av syndabekännelsens roll i mässan.

Jag kan ju inte vara den enda. Jag är ung, jag är skarp och välutbildad – och jag har inga bekymmer med att människor ibland inte kan hålla min vigning för sann. Jag lutar mig mot dogmer eftersom jag litar på Guds ledning av bedjande människor genom kyrkohistorien och känner därför inget behov av att ständigt ständigt ifrågasätta dogmerna.  Och jag ser inga bekymmer med att bokstavligen lägga mig platt framför mannen jag bekänner som min och hela världens frälsare.

När vi nu i Svenskakyrkan är i ett skede där vi (vare sig vi sakramentalister vill det eller inte) håller på att omskriva den systematiska teologin, i alla fall omprövar den för att se om den funkar i dagens samhälle. Jag tänker främst på dop och äktenskapssyn. Kyrkan vilar på dogmer och dogmerna kommer ifrån Skrift och tradition. Nu är tradition inte lika viktigt längre och skriften kan ju omtolkas så med andra ord behöver vi inte den systematiska teologin längre.

Kyrkan är till för alla! Men är det meningen att alla ska få ändra dess trosinriktning? Vi vill inte ha en präststyrd kyrka. Men är det meningen att politiker och folk som du aldrig kommer att möta vid nattvardsbordet skall bestämma över kyrkan? Vi vill ha högt i tak och låga trösklar. Men ni vill inte ha med folk som inte tycker som ni och som vill hålla kvar vid det gamla, eller helt enkelt inte vill rusa fram några beslut utan att först hinna be om och för det.

Debatten är öppen och detta kommer inte bli en blogg där jag tror mig sitta på några sanningar. Men det är svårt att försvara sin kristna tro, när evangeliet ständigt urvattnas och man skäms för den bristande trovärdigheten när kyrkan styrs utav okristna politiker utan någon som helst teologisk kunskap.

Så istället för att jag skriver av mig i det dolda kommer jag nu offentliggöra mina tankar och funderingar om trosfrågor, Svenskakyrkan och om min egna eviga kamp.

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman