1 Mos 32: 22 Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. 24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. 26"Släpp mig", sade mannen, "dagen gryr!" Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." 27Han frågade honom: "Vad är ditt namn?" - "Jakob", svarade han. 28Då sade han: "Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat." 29Jakob bad honom: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du mig om mitt namn?" Och han välsignade honom där. 30Jakob kallade platsen Penuel, "ty", sade han, "jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv". 31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. 32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

Varje gång jag har stött på denna text har jag blivit konfunderad. Jag har verkligen inte förstått den och blivit frustrerad. Texten ekar i huvudet:”Jakob brottas med Gud”. Följden blir frågor som: ”varför har Gud svårt med att slåss med Jakob? Är Jakob jätte stark?” och ”varför får Gud för sig att börja brottas med Jakob?”. Ju fler frågor jag ställer som motsäger min Gudsbild och Guds styrka började jag inse att jag läser texten fel.  Jag började bläddra i mina exegetikböcker efter svar,  dock hittade jag inget konkret men jag fick några nycklar över hur jag ska närma mig den gammaltestamentliga texten.

Pentateukens sätt att beskriva personer och händelser är på ytan rätt platt. Efter som berättaren inte lägger in några kännslomässiga verderingar på hur olika händelser får personer att känna sig, tillexempel hur Isak mådde efter att Abraham nästan gjort ett brännoffer av honom, så ska inte vi heller göra det. Berättaren berättar för oss lite kort om huvudpersonerna, är dom ”goda” eller ”onda”. Eller kanske rättare sagt vill de lära känna Gud, eller struntar de i Gud. Men vi får aldrig reda på  detaljer om hur deras vandring på den krokiga väg Gud har stakat ut för dem. För vi måste ju anta att de ”goda” inte varje dag levde i det förbund Gud slöt med Abraham. De var väl som oss. Ena dagen lever vi jätte mycket i vårat dop. Vi studerar bibeln och ber tidegärden och andra dagar så får Gud vara nöjd om man ens skänker honom någon tanke. Men detta är oversentligt för berättaren.

Det skulle vara roligt att sätta in en israelit för 5000år sedan i en frikyrklig församling i dag. Våra frikyrkliga bröder och systrar använder sig ju ofta av sig själva när de ska evagelisera och utgår ifrån sina egna liv. Pingstkyrkans söndags möte:

-”Jaha då har vi en gäst predikant från Efrahims Bergsbygd här som skall berätta om hur Gud har berikat hans liv. Varsegod Sebulon ben Matz.”

-” Jag levde för att söka Adonnay och göra Hans vilja. Adonnay kom och slöt ett förbund med mig. Jag gick dit han ville och då välsignade Han mig. Sedan så gjorde jag inte Hans vilja och då prövade Han mig. Då gjorde jag Hans vilja och då välsignade Han mig. Och nu står jag här. Ashira el’ Adonnay ki ga’o ga’a!”

Den predikningen hade kanske inte väckt allt förmånga ”halleluja” den Gudstjänsten.  Lika lite som det abstrakta hellenistiska tänkandet från en evagelikal predikant inte hade funkat för en Hebré på järnåldern. Och man måste nog sätta sig in i israeliternas sätt att tänka för att kunna försöka förstå deras texter. Hebreiska är ju faktiskt ett språk som är helt utan abstrakt tänkande. Det är ju därför man inte kan översätta ett hebreiskt ord till ETT svenskt ord. Varje ord behöver nästan en hel menings svenska för att översättas. Så låt oss ta av oss våra hellenistiska glasögon och försöka sätta oss in i den konstiga texten. När jag fick mina nybörjarlinser i hebreiska så började jag förstå att det döljer sig något Gudomligt i den tillsynes platta text som GT är på svenska.

Vi måste se var Jakob kommer ifrån innan han hamnar i brottningsmatch med Gud. Som ni vet så har han flytt från sin tidiga familj för att han lurat till sig sin faders välsignelse. Denna välsignelse skulle ha tillfallit hans äldre bror Esau men enligt texten så var han inte överdrivet intresserad. Han var en så kallad ”ond”, nej det var han inte, men han tyckte hällre om att ha kul och jaga än att söka Gud. Eftersom man vid denna tiden inte hade några tankar på livet efter detta, dessa tankar kommer lite senare i jag tror att det antingen är Josef eller Moses som pratar om ”dödsskuggans dal”. Man trodde att man levde vidare genom sina söner. Och detta gör hela välsignelse-grejen lite större. Inte nog med att Isak ska leva vidare genom sin förstfödde son, den förstfödde ärver också faderns förpliktelser och löfte från Gud. VI kan märka i texten att Esau inte är så intresserad av detta när han säljer bort sin förstfödslorät till Jakob mot en linsgryta. Men som sagt, vi ska inte lägga in några egna verderingar i detta konstiga betende. Berättaren vill bara berätta att han som egentligen skulle få ärva Guds löfte om att bli ett stort folk och rätten till Kanan, inte var ett dugg intresserad och tyckte hällre att linsgryta är mer spännande än Gud. Isak där emot beskrivs som en ganska Gudsfruktig kille. Han får genom fuffel och båg sin faders välsignelse och blir sedan tvungen att fly. För att han itne ska bli ihjälsagen av sin bror.  Nu lägger jag in en egen verdering, men lite måste man ju få, för att krydda till historien lite,  men jag tror att han också flyr för att han skämms. Om hela min komun fått reda på att jag gjort något mycket omoraliskt och se ner på mig så skulle jag nog också vilja byta stad. Men detta förtäljer inte historien. Historien berättar där emot att han från och med nu måste hävda sin rätt till välsignelsen och bära skammen och oron med sig. Han kommer till sin släkting Laban och blir tokförälskad i hans dotter Rakel och får jobba hos Laban för att få gifta sig med henne, när han efte 7 års arbete äntligen får ingå äktenskap märker han till sin fasa att det är Rakels storasyster Lea han har ingått äktenskap med. Laban svarar rätt käftigt om man utgår ifrån att han vet vad Jakob har gjort när han svarar att det är itne sed att man gifter bort den yngsta dottern före den älsta. Åter igen så kommer Jakobs förflutna i kapp och biter honom i hälen. Men Jakob är villig att jobba ytterligare 7 år för att få den han egentligen vill ha.

Efter att han har skaffat barn med båda sina fruar och deras slavar och blivit en rätt stor familj så är det dags att ta sig tillbaka Hem och de innefattar att möta Esau med allt vad det kan innebära. Jakob våndas något otroligt inför detta, han har ju verkligen inte gjort rätt för sig och splittrar karavanen för att Esau inte ska döda hela släkten. Texten om när Gud brottas med Jakob utspelar sig dagen innan mötet med Esau och Jakob. Jakob är ensam och det är nu min tolking börjar.

Som så många gånger när folk behöver prata med Gud så går de avskiljes och detta är också fallet med Jakob. Han har hela sitt liv kämpat för rätten om sin rätt till välsignelsen men bär på skammen. På vilket sätt dialogen mellan honom och Gud utspelar sig får vi inte veta, men det räcker med att man går till sig själv för att se ens tvister med Gud. Och vist har vi alla brottats med Honom. Han vill att vi ska göra upp med saker som smärtar oss, som är obehagliga att ta i och vi vill hälst av allt slippa. Det versentliga i texten är inte på vilket sätt Gud och Jakob brottas utan att man ser att Jakob inte alls vill göra upp och Gud måste ta i med hårdhanskarna. Jakob är så väldigt envis och Gud är redo för att lämna honom, liksom Jesus inte sprag efter folk som inte kunde ta till sig evangeliet. Men då säger Jakob något som vi borde lägga på hjärtat. ”jag släpper dig inte förens Du välsignar mig”, jag kommer till det om en stund.

Alla namn på Hebreiska betyder saker och beskriver ens personlighet. Jakobs namn syftar på ”häl” – att när Jakob och Esau föddes så grep Jakob tag i Esaus fot. Han har altså hela sitt liv identifierats med den händelse han velat fly ifrån. Men efter brottningen med Gud så får han ett nytt namn, en ny identitet.  Detta får mig osökt att tänka på den heliga mässan. Där jag innan mässan får lov att lägga av mig allt det jobbiga i mig. Det där som kanske inte andra definerar mig som (efter som de förmodligen inte vet vad jag bär på) men som jag deffinerar mig med. I förlåtelsen och i mötet med Gud i denheliga mässan så blir jag påmind om min riktiga identitet. Den identitet som Guds barn genom dopet och att jag tillhör kristus. Min identitet är i Honom. Efter ett möte med Gud kanske du inte haltar som Jakob, men tro mig när jag säger att inga möten med Kristus Jesus lämnar dig oberöd. Detta handlar inte om kännslor, jag är ytterst försiktigt att föra ihop känslor som ett tecken på ett möte med Gud. Klart att det känns ibland, men det behöver inte göra det för att du ska veta att du är förändrad. Varje möte med Kristus förändrar.

Vi ska inte vara rädda att blanda in Gud i våran livskamp. Vi har alla återkommande synder som vi brottas med. VI brottas med dem för att vi inte vill att synden skall ha den plats i våra liv efter som vi tillhör Gud och skall likna honom. Jag tror inte att vi kan ändra på oss med egen kraft, för vi är så bundna till det jordiska och det köttsliga. Och det kanske inte räcker med att man lättar på ventilen en gång i veckan i en syndabekännelse, kanske inte häller i samtal och bikt . Jag tror att om man vill förända sig så måste man gå till den som KAN förändra än. Herren Sebaot. Det är inget roligt möte, utan ett rent helvete att behöva bryta ner sin fasad för honom som känner än allra mest. Och man vill fly undan men då skall man komma ihåg Jakobs ord: ”jag släpper dig inte förens Du välsignar mig”. Håll ut som Jakob och låt inte Herren släppa dig förens han har förvandlat dig. Detta kanske inte sker över en natt som för Jakob.  Men det är inte för någon annan än Gud vi behöver försvara arvet till det land Herren vill ge oss.

Vår vän Luther hade sådan grymm ångest. Han befarade att Gud var sur på honom för vad han hade gjort mot Hans kyrka. Jag vet lika lite om samtalet mellan Luther och Gud som jag vet om samtalet mellan Jakob och Gud. Men Luther fann endå tröst i att han var döpt.  Han myntade uttrycket (med stöd av skriften såklart) Simul Justus et Peccator – på samma gång rättfärdig och på samma gång en syndare. Men nåden är endå större än synden. Och hur jobbigt din brottning med Gud än må vara, hur många smällar du än kommer att få och hur obehagligt och läskigt det än må kännas, så kan du vara övertygad om att om du är uppriktig i din vilja att förändras, så kommer Gud visa dig sin nåd, och Han kommer att räta upp dig och du kommer gå ifrån matchen som en rättfärdig segrare. För endast genom nåden från Gud kan man övervinna synden.

Simul Justus et Peccator/Sebastian Öhman

 

 

 

 

Predikan på en ungdomsmässa på kristi himmelfärdsdag:

Jesus gör det ju inte jättelätt för oss att tro på honom. Först ska han göra vin och sedan ska han gå på vatten och sedan ska han uppstå från det döda och sedan ska ha flyga upp till himmelen. Det finns ingen hejd på omöjligheterna som han gör och sedan förväntar han sig att vi ska tro på honom.

Men nu sitter jag här och ska försöka övertyga er att det har hänt
och för att göra det så kan man ju ställa sig två frågor:

”Hur gick det till?” Och ”Varför gick det till?”

På första frågan svarar jag, Jag har inte den blekaste aning?
Och den andra frågan? Jag har inte den blekaste aning, och det har förövrigt ingen annan teolog heller, vi kan ju bara spekulera.
Och när jag började spekulera så hamnade jag i den apostoliska trosbekännelsen. Himmelsfärden står ju med i trosbekännelsen, det var den mina föräldrar lovade att uppfostra mig efter och det var den jag ställde mig bakom där jag konfirmerades, och det är den jag bekänner att jag tror på varje söndag och varje gång jag ber min rosenkrans, föresten av mitt liv.

Den apostoliska trosbekännelsen heter så efter som traditionen säger att det är Jesu tolv apostlar som skrivit den. Det är alltså människor som levt så nära Jesus man kan. De har sovit bredvid honom, snott hans sandaler och kastat upp i något fikonträd. Ätit med honom, och varit så trötta på att äta dadlar och bröd IGEN. Blivit undervisad av honom och försökt förstå vad gubben egentligen menade.
Vi glömmer ibland bort att dessa människor också har funnits på riktigt och faktiskt byggt den kyrka som Jesus ville att den skulle se ut! Redan 20 år efter hans död så fanns det ett nät av Biskopar och präster och diakoner och en mängd församlingar som alla viste hur mässan skulle firas och som viste hur man döpte folk och som VISTE att allt som sades i trosbekännelsen är sanning och har hänt.

Men i vår tid kan vi inte lita på apostlarna längre, vi anser att deras lära (alltså Jesus lära) är förlegad. Nu vill många ta bort saker i dopet som gör att nattvarden och Jesu försoning genom korset blir onödiga. Vi vill ha en apostolisk kyrka men vi tänker inte lyssna på vad apostlarna hade för tradition och vad de gjorde, Dessa 12 kunde ju inte ha haft alla korten på bordet… Dom har ju bara levt dygnet runt med Jesus i 3 år och de var villiga att gå i döden för att läran skulle hållas ren.

Har biskopar präster och diakoner levt med Jesus på det sättet idag?
Jag tror naturligtvis att de har levt i sitt dop och tagit emot eukaristin. Men sovit bredvid honom, kramat honom, samtalat med honom, tagit på honom? Det går inte längre, för Jesus har Farit upp till himmelen.
När Jesus hade uppstått så sa han till Maria just detta. Hon försökte sig klamra sig fast vid honom men Jesus sa till henne, att nu kan man faktiskt inte ta i mig på detta sättet längre.
Under de förtio dagarna som Jesus var uppstånden, så levde han faktiskt inte som människa på samma sätt som han gjorde innan han dog. Han träffar folk lite här och där och oftast känner de inte igen honom förens de firar mässa tillsammans. Ja vist! Så fort Jesus hade dött så började lärjungarna faktiskt att fira mässa tillsammans i åminnelse av Jesus Kristus. Och det är ju oftast i deras måltider som Jesus uppenbarar sig och de känner igen honom.
Så nu är det inpräntat i hans efterföljare, att i brödet och vinet så träffar man Jesus PERSONLIGEN så nu är hans arbete på jorden slut.

Men varför gör han då som han gör, varför försvinner han inte bara, han behöver ju inte ställa till med en stor scen där på berget och flyga.
Men åter igen, Det spelar ingen roll om jag tror att det har hänt eller inte, för jag VET att det har hänt! Och att jag har lovat gud varje gång jag läser trosbekännelsen att ställa mig bakom den kyrka han skapade tillsammans med apostlarna, och då måste jag ställa mig bakom det kyrkan tror på. Annars är vi ingen kyrka!
För mig så behöver aldrig uppståndelsen och himmelsfärden ha hänt för jag tycker att försoningen är så klockren i Jesu död. Men det står att det har hänt och då får jag finna mig i det. Och så är det med allt i kyrkan, vi har dogmer, som är en grund av tradition och skrift för att vi inte ska behöva fundera på dem. Tänk vad skönt att sluta fundera och kanske börja arbeta för guds rike istället.
Som de vita männen säger till Lärjungarna när de står där helt clueless och tittar upp mot himmelen och försöker förstå vad detta skulle betyda.
De vita männen frågar varför de tittar upp mot himmelen?
Och så är det! Varför tittar vi upp mot himmelen och frågar oss ”varför”, ”hur” och ”om” någonting har hänt. Apostlarna har ju redan gått med macheten i djungeln och fixat stigen. Vi behöver inte titta upp, vi behöver sänka våra huvuden och se så vi går på rätt väg. Den väg som Jesus och apostlarna gjort, eller den väg som någon annan har gjort.

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman