Var finns platsen?


Var finns platsen? Var finns rummet? Var finns utrymmet för en prästvigd kvinna att få uttrycka teologi, uttrycka kristologi? Utrymme för att få lägga ned sig själv och sitt liv som ett offer på Herrens bord, genom den rika liturgins språk?

Visa mig den platsen.

Jag är genusmedveten i mitt arbete utan att bli det in absurdum, jag är normkritisk i mitt arbete utan att bli det in absurdum, men jag är också sakramental i tro, liv och lära. Och jag förstår inte var det finns ett hinder för dessa livshållningar att mötas. I mina prästlöften jag jag lovat att jag med Guds hjälp ska låta tro, liv och lära bli ett. Och jag vill det, men frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det i svenska kyrkan.

Jag befinner mig mitt i. Jag har valt att prästvigas, efter många och långa funderingar och böner om huruvida det är rätt eller inte. Gud har satt mig på denna plats, ålagt mig vissa uppgifter och jag vill lyda, jag måste lyda. Men var hör jag hemma? Var finns min identifikation? Jag tror inte att det finns många präster, män eller kvinnor, som inte anser att den heliga mässan är kyrkans och det egna livets centrum. Men för mig är det också viktigt hur mässan firas. Det är viktigt vilken teologi som ligger bakom orden. Det är viktigt vilken dopsyn som ligger bakom även mässans ord.

För en sakramentalt lagd prästvigd kvinna leder detta till problem. Stora problem. I en församling där jag skulle känna mig hemma, kan jag inte verka som präst eftersom min tjänst vid altaret skulle leda till att människor inte kan ta emot sakramentet. I en församling med avskalad liturgi händer det att jag känner mig tom, nästan lite lurad efter en högmässa. Jag har stor respekt för båda typerna av församling. I den föregående vill jag gärna finnas som församlingsmedlem och nattvardgäst och i den senare vet jag att det sker mycket gott arbete för Guds rike. Dock ställer jag mig fortfarande frågan: var finns platsen där jag kan verka? Finns det någon plats för den högkyrkliga prästvigda kvinnan i svenska kyrkan, eller ska jag rätta in mig i ledet av kvinnor som ibland tycks sätta den feministiska kampen framför mässans firande?  För tyvärr ser jag inte så stora problem med kyrkans jämställdehet som jag kanske borde göra…? Privat lever jag i ett oerhört jämbördigt förhållande, men den jämställdheten innebär inte att jag måste tvinga fram problem i Jesu genustillhörighet eller hans moders roll som kvinnan som underkastar sig Guds vilja. Jag blir arg när lika arbete inte ger lika lön, men det har ingenting med min religiositet eller syn på helighet att göra. Det handlar enbart om människans ansvar gentemot varandra, själfallet ett av Gud påbjudet ansvar, men det kommer som en naturlig följ av – just det -  mässans firande.

”Det är bra med kvinnliga präster, det blir liksom mjukare då”, är en fras nästan alla prästvigda kvinnor får höra då och då. De gånger jag själv har hört den, har jag försökt fråga hur personen i fråga menar då. ”Ja, ni är ju mer personliga, mer mjuka till sättet”. Jag kanske är en mjuk människa, men jag är också en hård och kall människa när jag sätter den sidan till. Visst, jag är personlig när jag predikar, men det personliga följs alltid upp av en genomtänkt teologi. Jag tror att vi har en egen skuld i detta, vi prästvigda kvinnor. Vi har låtit det bli såhär. Vi bär på en historia nu, 50 år, låt oss inte behöva stå där med skammen över den historien. Margit Sahlin strök ingen medhårs, men vek inte från evangeliet ändå. Varför? För att Jesus inte stryker någon medhårs.  Vi behöver inte vara den mjuka lilla prästen som gör ”så mysiga dop”, på bekostnad av att dopteologin urholkas. Vi behöver inte låtsas som att människor inte bär på synd och behöver lägga ner sin börda vid Kristi kors, på bekostnad av syndabekännelsens roll i mässan.

Jag kan ju inte vara den enda. Jag är ung, jag är skarp och välutbildad – och jag har inga bekymmer med att människor ibland inte kan hålla min vigning för sann. Jag lutar mig mot dogmer eftersom jag litar på Guds ledning av bedjande människor genom kyrkohistorien och känner därför inget behov av att ständigt ständigt ifrågasätta dogmerna.  Och jag ser inga bekymmer med att bokstavligen lägga mig platt framför mannen jag bekänner som min och hela världens frälsare.


Ad maiorem Dei gloriam
Johanna Björnsdotter

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback