1 Mos 32: 22 Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. 24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. 26"Släpp mig", sade mannen, "dagen gryr!" Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." 27Han frågade honom: "Vad är ditt namn?" - "Jakob", svarade han. 28Då sade han: "Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat." 29Jakob bad honom: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du mig om mitt namn?" Och han välsignade honom där. 30Jakob kallade platsen Penuel, "ty", sade han, "jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv". 31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. 32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

Varje gång jag har stött på denna text har jag blivit konfunderad. Jag har verkligen inte förstått den och blivit frustrerad. Texten ekar i huvudet:”Jakob brottas med Gud”. Följden blir frågor som: ”varför har Gud svårt med att slåss med Jakob? Är Jakob jätte stark?” och ”varför får Gud för sig att börja brottas med Jakob?”. Ju fler frågor jag ställer som motsäger min Gudsbild och Guds styrka började jag inse att jag läser texten fel.  Jag började bläddra i mina exegetikböcker efter svar,  dock hittade jag inget konkret men jag fick några nycklar över hur jag ska närma mig den gammaltestamentliga texten.

Pentateukens sätt att beskriva personer och händelser är på ytan rätt platt. Efter som berättaren inte lägger in några kännslomässiga verderingar på hur olika händelser får personer att känna sig, tillexempel hur Isak mådde efter att Abraham nästan gjort ett brännoffer av honom, så ska inte vi heller göra det. Berättaren berättar för oss lite kort om huvudpersonerna, är dom ”goda” eller ”onda”. Eller kanske rättare sagt vill de lära känna Gud, eller struntar de i Gud. Men vi får aldrig reda på  detaljer om hur deras vandring på den krokiga väg Gud har stakat ut för dem. För vi måste ju anta att de ”goda” inte varje dag levde i det förbund Gud slöt med Abraham. De var väl som oss. Ena dagen lever vi jätte mycket i vårat dop. Vi studerar bibeln och ber tidegärden och andra dagar så får Gud vara nöjd om man ens skänker honom någon tanke. Men detta är oversentligt för berättaren.

Det skulle vara roligt att sätta in en israelit för 5000år sedan i en frikyrklig församling i dag. Våra frikyrkliga bröder och systrar använder sig ju ofta av sig själva när de ska evagelisera och utgår ifrån sina egna liv. Pingstkyrkans söndags möte:

-”Jaha då har vi en gäst predikant från Efrahims Bergsbygd här som skall berätta om hur Gud har berikat hans liv. Varsegod Sebulon ben Matz.”

-” Jag levde för att söka Adonnay och göra Hans vilja. Adonnay kom och slöt ett förbund med mig. Jag gick dit han ville och då välsignade Han mig. Sedan så gjorde jag inte Hans vilja och då prövade Han mig. Då gjorde jag Hans vilja och då välsignade Han mig. Och nu står jag här. Ashira el’ Adonnay ki ga’o ga’a!”

Den predikningen hade kanske inte väckt allt förmånga ”halleluja” den Gudstjänsten.  Lika lite som det abstrakta hellenistiska tänkandet från en evagelikal predikant inte hade funkat för en Hebré på järnåldern. Och man måste nog sätta sig in i israeliternas sätt att tänka för att kunna försöka förstå deras texter. Hebreiska är ju faktiskt ett språk som är helt utan abstrakt tänkande. Det är ju därför man inte kan översätta ett hebreiskt ord till ETT svenskt ord. Varje ord behöver nästan en hel menings svenska för att översättas. Så låt oss ta av oss våra hellenistiska glasögon och försöka sätta oss in i den konstiga texten. När jag fick mina nybörjarlinser i hebreiska så började jag förstå att det döljer sig något Gudomligt i den tillsynes platta text som GT är på svenska.

Vi måste se var Jakob kommer ifrån innan han hamnar i brottningsmatch med Gud. Som ni vet så har han flytt från sin tidiga familj för att han lurat till sig sin faders välsignelse. Denna välsignelse skulle ha tillfallit hans äldre bror Esau men enligt texten så var han inte överdrivet intresserad. Han var en så kallad ”ond”, nej det var han inte, men han tyckte hällre om att ha kul och jaga än att söka Gud. Eftersom man vid denna tiden inte hade några tankar på livet efter detta, dessa tankar kommer lite senare i jag tror att det antingen är Josef eller Moses som pratar om ”dödsskuggans dal”. Man trodde att man levde vidare genom sina söner. Och detta gör hela välsignelse-grejen lite större. Inte nog med att Isak ska leva vidare genom sin förstfödde son, den förstfödde ärver också faderns förpliktelser och löfte från Gud. VI kan märka i texten att Esau inte är så intresserad av detta när han säljer bort sin förstfödslorät till Jakob mot en linsgryta. Men som sagt, vi ska inte lägga in några egna verderingar i detta konstiga betende. Berättaren vill bara berätta att han som egentligen skulle få ärva Guds löfte om att bli ett stort folk och rätten till Kanan, inte var ett dugg intresserad och tyckte hällre att linsgryta är mer spännande än Gud. Isak där emot beskrivs som en ganska Gudsfruktig kille. Han får genom fuffel och båg sin faders välsignelse och blir sedan tvungen att fly. För att han itne ska bli ihjälsagen av sin bror.  Nu lägger jag in en egen verdering, men lite måste man ju få, för att krydda till historien lite,  men jag tror att han också flyr för att han skämms. Om hela min komun fått reda på att jag gjort något mycket omoraliskt och se ner på mig så skulle jag nog också vilja byta stad. Men detta förtäljer inte historien. Historien berättar där emot att han från och med nu måste hävda sin rätt till välsignelsen och bära skammen och oron med sig. Han kommer till sin släkting Laban och blir tokförälskad i hans dotter Rakel och får jobba hos Laban för att få gifta sig med henne, när han efte 7 års arbete äntligen får ingå äktenskap märker han till sin fasa att det är Rakels storasyster Lea han har ingått äktenskap med. Laban svarar rätt käftigt om man utgår ifrån att han vet vad Jakob har gjort när han svarar att det är itne sed att man gifter bort den yngsta dottern före den älsta. Åter igen så kommer Jakobs förflutna i kapp och biter honom i hälen. Men Jakob är villig att jobba ytterligare 7 år för att få den han egentligen vill ha.

Efter att han har skaffat barn med båda sina fruar och deras slavar och blivit en rätt stor familj så är det dags att ta sig tillbaka Hem och de innefattar att möta Esau med allt vad det kan innebära. Jakob våndas något otroligt inför detta, han har ju verkligen inte gjort rätt för sig och splittrar karavanen för att Esau inte ska döda hela släkten. Texten om när Gud brottas med Jakob utspelar sig dagen innan mötet med Esau och Jakob. Jakob är ensam och det är nu min tolking börjar.

Som så många gånger när folk behöver prata med Gud så går de avskiljes och detta är också fallet med Jakob. Han har hela sitt liv kämpat för rätten om sin rätt till välsignelsen men bär på skammen. På vilket sätt dialogen mellan honom och Gud utspelar sig får vi inte veta, men det räcker med att man går till sig själv för att se ens tvister med Gud. Och vist har vi alla brottats med Honom. Han vill att vi ska göra upp med saker som smärtar oss, som är obehagliga att ta i och vi vill hälst av allt slippa. Det versentliga i texten är inte på vilket sätt Gud och Jakob brottas utan att man ser att Jakob inte alls vill göra upp och Gud måste ta i med hårdhanskarna. Jakob är så väldigt envis och Gud är redo för att lämna honom, liksom Jesus inte sprag efter folk som inte kunde ta till sig evangeliet. Men då säger Jakob något som vi borde lägga på hjärtat. ”jag släpper dig inte förens Du välsignar mig”, jag kommer till det om en stund.

Alla namn på Hebreiska betyder saker och beskriver ens personlighet. Jakobs namn syftar på ”häl” – att när Jakob och Esau föddes så grep Jakob tag i Esaus fot. Han har altså hela sitt liv identifierats med den händelse han velat fly ifrån. Men efter brottningen med Gud så får han ett nytt namn, en ny identitet.  Detta får mig osökt att tänka på den heliga mässan. Där jag innan mässan får lov att lägga av mig allt det jobbiga i mig. Det där som kanske inte andra definerar mig som (efter som de förmodligen inte vet vad jag bär på) men som jag deffinerar mig med. I förlåtelsen och i mötet med Gud i denheliga mässan så blir jag påmind om min riktiga identitet. Den identitet som Guds barn genom dopet och att jag tillhör kristus. Min identitet är i Honom. Efter ett möte med Gud kanske du inte haltar som Jakob, men tro mig när jag säger att inga möten med Kristus Jesus lämnar dig oberöd. Detta handlar inte om kännslor, jag är ytterst försiktigt att föra ihop känslor som ett tecken på ett möte med Gud. Klart att det känns ibland, men det behöver inte göra det för att du ska veta att du är förändrad. Varje möte med Kristus förändrar.

Vi ska inte vara rädda att blanda in Gud i våran livskamp. Vi har alla återkommande synder som vi brottas med. VI brottas med dem för att vi inte vill att synden skall ha den plats i våra liv efter som vi tillhör Gud och skall likna honom. Jag tror inte att vi kan ändra på oss med egen kraft, för vi är så bundna till det jordiska och det köttsliga. Och det kanske inte räcker med att man lättar på ventilen en gång i veckan i en syndabekännelse, kanske inte häller i samtal och bikt . Jag tror att om man vill förända sig så måste man gå till den som KAN förändra än. Herren Sebaot. Det är inget roligt möte, utan ett rent helvete att behöva bryta ner sin fasad för honom som känner än allra mest. Och man vill fly undan men då skall man komma ihåg Jakobs ord: ”jag släpper dig inte förens Du välsignar mig”. Håll ut som Jakob och låt inte Herren släppa dig förens han har förvandlat dig. Detta kanske inte sker över en natt som för Jakob.  Men det är inte för någon annan än Gud vi behöver försvara arvet till det land Herren vill ge oss.

Vår vän Luther hade sådan grymm ångest. Han befarade att Gud var sur på honom för vad han hade gjort mot Hans kyrka. Jag vet lika lite om samtalet mellan Luther och Gud som jag vet om samtalet mellan Jakob och Gud. Men Luther fann endå tröst i att han var döpt.  Han myntade uttrycket (med stöd av skriften såklart) Simul Justus et Peccator – på samma gång rättfärdig och på samma gång en syndare. Men nåden är endå större än synden. Och hur jobbigt din brottning med Gud än må vara, hur många smällar du än kommer att få och hur obehagligt och läskigt det än må kännas, så kan du vara övertygad om att om du är uppriktig i din vilja att förändras, så kommer Gud visa dig sin nåd, och Han kommer att räta upp dig och du kommer gå ifrån matchen som en rättfärdig segrare. För endast genom nåden från Gud kan man övervinna synden.

Simul Justus et Peccator/Sebastian Öhman

 

 

 

 

Jag måste ha missat något! Jag måste ha missförstått allt så totalt. För jag minns inte när jag gick med i en miljö och samhälsorganisation? Nu så är jag med i både miljö och samhälsengagerande organisationer men dessa har jag självmant gått med i. Svenska kyrkan där emot trodde jag var en kyrka, men det styrande organet med ärkebiskopen i spetsen verkar tro att det inte finns någon skillnad.

Jag menar inte att det är något dåligt att ÄrkeBiskopen engagerar sig i klimatfrågan, jag tycker att det är bra! Jag är nämligen mycket orolig för klimatförändringen men att detta leder till att Kyrkan som organisation skall pyssla med detta, är inget jag kan skriva under. Samma sak med samhällsengagemang, Jag tycker att det är jättebra. Verkligen! Och jag ser vilken nytta kyrkan gör men det är inte heller de primära.

Till alla lågkyrkliga och gammalkyrkliga ber jag om ursäkt men kyrkans ENDA uppgift är att döpa folk och att fira mässa. Det finns inget annat! Vad kyrkan har blivit till är något helt annat, men apostlarna döpte folk och firade mässa, punkt.

Det är sant att alla församlingsmedlemmar delade upp sina rikedomar och delade lika. Det är också sant att de visade barmhärtighet gentemot utomstående. Men de gick aldrig från att vara kyrka till att bli en samhällsorganisation och det är en stor skillnad.

Jag ser en fara i att vi glider längre och längre ifrån vår huvudsakliga syssla. Se Svenskakyrkan som ett julbord, där alla olika rätter är de olika systerorganisationer samt trosuppfattningar. Du kan fråga 100 personer vad som är det viktigaste på julbordet och du kommer få himla många olika svar. Så vi har gått från en enrätters middag med påsklammet i centrum till ett plockbord och då är det självklart att det finns så många tankar och spretningar. För om inte Påsklammet får vara i centrum, och tro mig, påsklammet behöver så mycket plats att man kanske måste ta bort lite andra sidedishes, då har vi slutat vara en kyrka.

Missförstå mig inte, jag anser att all samhälsengagemang är viktigt, speciellt för oss kristna, men jag tror att detta strömmar naturligt ut ifrån nattvardsbordet om man förberedit sig. Biktat sig, lagt sig själv(sitt liv) som ett offer på altaret och få ta emot det Gudomliga offret. Med ny kraft från eukaristin och dopet är detta en självklarhet. Ta emot Guds frid för att kunna ge fred. Så självklart ska vi engagera oss, det är vår kallelse. Men det finns organisationer som har detta som spetskompetens. Och vår spetskompetens ligger i att fira mässa. Vi går till kyrkan för att få kraft att kunna engagera oss i samhälles och klimatfrågor. Vi går inte till kyrkan för att engagera oss. Det är en stor skillnad. Och vi måste göra skillnad om Påsklammet skall få ha den plats Han förtjänar.

Men det blir väl lätt så. Om Präster vars primära uppgift är att rätt förvalta sakramenten och lekmännen vars uppgifter, är lite fler, men en av dem är att bruka jorden och uppfylla den, måste samsas i den byggnad som är skapad till människan av Gud för att fira mässa i. Nu är kan man, vare sig man vill eller inte, se att kyrkan som byggnad och organisation har Gud valt ut prästerskap som skulle råda över henne. Luther pratade om det almäna prästerskapet och genast missförstod man honom, detta och med att Gustav Wasa ville stärka centralmakten är orsaken till vårt prästförakt och vår misstro till att prästerna och inte minst biskoparna får något speciellt av Gud i sina vigningar som gör dem till ypperliga ledare för den kyrka Gud har placerat här åt oss att fira mässa i. Lekmäns primära uppgifter av Gud skall fullbordas utanför kyrkan och prästers i henne.  Detta yttrar sig på många sätt. Folk vill att Prästen skal var vänd mot församlingen och inte mot Gud när han/hon ber och då får folket så. Detta är bara ett ganska fånigt exempel men det finns fler, när man i stället för att ta hänsyn till 5000årig tradition med liturgi och lagar givna av Gud börjar lyssna till vad folket vill. Jag tror inte att Gud bryr sig så mycket egentligen, Han blir väl glad att människor försöker. Men det räcker ju med att läsa bara några rader ur bibeln för att förstå att han är petig med saker och ting. Mässans primära roll i kyrkan är en sak. Sedan kan man ju kasta hur mycket skit på högkyrkliga man vill. Vi gör och tycker inte saker för att göra andra sura. Vi vill bara göra Gud glad.

extra ecclesiam nulla salus /Sebastián Öhman

Titta så fin Adam och Eva matar en triseratops I Edens lustgård! Och är det inte en liten T-rex som går på promenad utan att vare sig människorna eller de andra växtätarna bryr sig. Det var kanske när synden kom in i världen som T-rex började gnaga kött.

Nej, låt oss en gång för alla ta och reda ut det här begreppet med skapelsen. Jag menar inte att jag sitter på det rätta svaret men jag tycker att jag har en sundare inställning till just skapelserättelsen än vad många har.

Vissa är bokstavstroende och anser att detta är exakt hur Gud skapade jorden till punkt och pricka. Att jorden är – vad är det de säger -7000år gammal och att folk som tror på evolutionen är hereter. Andra försöker (till och med jag ibland) med på alla sätt och vis försöka sätta in Darwins teorier i skapelseberättelsen. Och med båda alternativen är man ute och cyklar.  I vissa fall har det blivit såhär tokigt! Ken Ham på Creation Museum hade varit flera miljoner rikare om han hadde tagit sig tid och läst lite basic exegetik.

Visst det finns ganska häftiga detaljer,  ordningen för hur allt är uppbyggt är ju i stora drag densamma som Darwin. En annan häftig detalj är: för att jorden skulle kunna komma till är Tid, Materia och energi  de viktiga beståndsdelarna och läser man ur Genesis allra första vers så kan man uttyda både tid och materia. ” I begynnelsen (tid)skapade Gud himmel och jord(materia).”  Och i tredje versen ” Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset(energi) blev till.” Är det en tillfällighet? Jag vet inte, men det hade i så fall berättaren ingen aning om just då. Berättaren, ja, man kanske i stället borde säga sångaren efter som berättelsen förmodligen sjöngs.  Ett mycket bra sätt om man vill komma ihåg något ju. De olika dagarna är verserna och de upprepande” Det blev kväll och det blev morgon. Det var den X dagen.” är refrängen.  Och förmodligen så sjöng man denna låten för barnen vid lägerelden när det var dags för spännande historier och sånt. Och låten fördes vidare från generation  till generation. Så det är knappast troligt att folk på järnåldern visste hur tid, materia och energi funkade.

Är berättelsen inte Gudomligt inspirerad då? Jo givetvis är den det annars skulle den ju inte ha hamnat i bibeln. Men vi måste tyda berättelsen på de sättet den är ämnad att göra.

Hela gamla testamentet är skriven på antik berättar konst. Det är ett historiskt verk men i stället för att skildra ”historien historien” där källkritik och kronologi är det viktiga är i stället gamla testamentet ett religiöst historiskt verk. Där det väsentliga är hur Gud upprättar ett förbund med Abraham och hans efterföljande och hur han aldrig släpper taget om sitt utvalda folk. Vi kan gå in på GT en annan gång, just nu så är det skapelsen jag skriver om.

Men vadå, sa inte Gud till Moses vad han skulle skriva? Nu är det hela inte så enkelt. Pentateuken eller Moseböckerna är ju faktiskt skrivna av rätt många människor och sammansatta mellan 1000 och 500 f Kr. Det finns fyra olika källor och dessa är:  Jahvisten,  Elohisten, Deuteronomisten och Prästskriften.Det är prästskriften (P) som står som källa för den första skapelseberättelsen – den vi pratar om. Och det roliga är att den är yngst. Det som står först i GT har förmodligen nedtecknats sist.

Hur skall vi då nalkas texten? Efter som texten skrevs ner till israeliterna måste vi läsa den som en israelit. I vår tid så bygger hela vår Gudsrelation på tro. Att Gud och jag får en relation när jag börjar att tro på honom. Detta är helt obegripligt för en Israelit på den tiden. Att Gud finns och har skapat jorden var en självklarhet, det fanns inget annat alternativ. För att säga att man tror på Gud så måste det finnas en motpol, att man inte tror på Gud. Och en sådan motpol fanns inte hos israeliterna. De ”visste” att Gud skapat jorden och att Gud hade en relation med dem. Det de kunde tveka på var huruvida Gud grep in i deras liv eller inte i vissa tillfällen.

Denna skapelseberättelse var Israelerna föresten inte ensamma om eller ens först. För denna är snarlik den som berättades i Mesopotamien och gamla Egypten och i andra mindre religioner fast då med deras gudar då. (P) snor helt enkelt bara den berättelse som florerade och som var inarbetad.

Men har då inte Gud alls sagt till Prästskriftkällan hur denne skall skriva början på Genesis? Denna fråga är svår, och jag måste nog säga både Ja och Nej. Man märker ganska tydligt i GTs texter när Gud verkligen verkligen vill få någonting sagt och skapelseberättelsen är inte skriven på samma sätt som de andra texterna. Jag tror att om (P) hade skrivit ner skapelseberättelsen i dag med vår kunskap om världen så hade han tagit Darwins version och lagt till lite, och det är det här att lägga till lite som är det viktiga i hela berättelsen. Om vi suddar bort det som är snarlikt de andra skapelseberättelserna som fanns vad har vi kvar då? Jo en Gud som skapar, skild från världen. Inte som i de andra kulturerna där Gud skapar jorden ur sig själv och finns som kraft i den. Moder jord etc. Det andra som skiljer Israeliternas berättelse är hur människan kom till. I andra kulturer så skapades människan genom andra gudar, de gick i tu och vipps så fanns människor. Men vår ”Gud skapade människan till sin avbild”. Detta är ingen yttre eller inre kvalité som vissa har fått för sig. Att vi på något sätt skulle vara Gudomliga. Att tänka i dessa banor gör oss skyldiga till de som händer senare i syndafallet och det är också ett annat inlägg. Vi är skapta till Guds avbild till att ha en relation med honom. Ett annat sätt att se det är att vi är hans avbild för att vi ska förvalta och ”Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden."  Guds avbild för att vi ska take care of his buissnes här på jorden. Men främst till att ha en relation med honom.

Så vad har vi kommit fram till, jo, om man tar bort alla tankar på att detta är ett vetenskapligt verk. Att man tar bort tankarna på att ”hmm finns Gud eller inte? Har han skapat jorden eller inte” och om man tar bort det snarlika från samtidens skapelseberättelser och ser på bibeln ur en religiös synvinkel , vad har vi då kvar?

Jo att Gud skapade jorden (hur är inte väsentligt) för att ha en plats där Gud och människor kan ha en relation med varandra.

extra ecclesiam nulla salus /Sebastián Öhman

Efter att ha hört åtskilliga predikanter och tagit del av ekumeniska debatter, ställer jag mig frågan: Har inte Svenska kyrkan kommit längre än den barnatro hon predikar?
När blev Gud bara kärlek? För det är det det predikas och pratas om, att ”Gud är kärlek”.

Faran med tesen är att den ger svar på frågor den inte kan svara på. Ska vi viga homosexuella? Gud är kärlek så det kan man! Kommer alla till himlen? Gud är kärlek så det gör det! Får odöpta ta emot eukaristin? Gud är kärlek så det får de! Svaret är för enkelt, och Gud är allt annat än enkel att förstå.

När man har för vana att använda tesen när man ställer sig i olika teologiska sammanhang, har man ramat in Gud. Detta gör att Gud blir begränsad. Om Gud är outgrundlig i ena studen men inramad i nästa, var ligger då vår trovärdighet?  För om folk får välja, skaffar dom nog hellre en partner än en Herre om kontentan är den samma – kärlek.

Att nöja sig med tesen och säga att detta är det väsentliga i den kristna tron, gör det dig livsfarlig att sätta in som ledare i ett konfirmandarbete. För lägger du inte en bredare grund för konfirmanden blir resultatet, om vi får behålla henne/honnom, att denne kommer anse sin frälsning som självklar och kommer inte lyfta ett finger för att utveckla sin gudsrelation. Gudsrelationen slutar att utvecklas när man säger sig förstå Herren.

Jag hör gång på gång predikanter som väljer att inte tala om den dubbla utgången. Eller snitsar till sin predikan så att alla till slut får komma till himlen ändå, Gud är ju som sagt kärlek. Då undrar jag när Jesus sa det.  I Matteus 25 eller? Man har satt in honom i en mycket liten låda. Detta är en svår synd och det är något vi måste jobba hårt med att tvätta bort. För detta sitter nu så inpräntat i varje konfirmand och annan gudstjänstfirande församlingsbo, att det är omöjligt att predika om något annat.

Någonstans måste Jesus Kristus ta steget från att vara de lilla barnets kompis till att bli den vuxne kristnes auktoritet. Vi har gjort Jesus så töntig och hans ord urvattnat, att man glömmer bort att man ska frukta honom. Om vägen till Gudsfruktan är naiv har jag inget att säga till om, det får bara inte stanna i naivism.

Det är inget fel med en barnatro och jag  kan aldrig tvivla på en vuxen församlingsmedlems frälsning, bara för att hon har en barnatro. Men borde inte teologen, som skall förkunna Guds ord, ha kommit lite längre? Det är ett löfte som ni präster avlade inför Gud vid er vigning, att förkunna Guds ord rent och klart. Att då stanna vid ”Gud är kärlek” är att undanhålla för församlingen de bitar ur evangeliet som är frälsningsavgörande. Och då är man ute på mycket djupt vatten.

Gud har skapat kärleken och när Fadern, Sonen och den heliga Anden umgås och verkar tillsammans, är det kärlek (agape) som strömmar ut från treenigheten.Inte minst visar Gud sin kärlek till sin mänsklighet när han avrättas för vår skull. Klart att Gud ÄR kärlek, det står ju i Första Johannes brevet, men St. Johannes stannar ju inte där. Vi människor kan ju bara ta emot kärleken från Gud om vi själva älskar varandra. Och det gör vi ju inte, inte på det sättet som Jesus gjorde. Vi ska inte vara rädda för Gud står det också, och det är ju för att vi ska vara frimodiga i vårat arbete som vi gör för Herren och inte vara rädd att han straffar oss om vi skulle göra fel. Snälla stanna inte vid att Gud bara är kärlek och sluta jobba för din frälsning. För om Gud inte är större än sin skapelse, gör det honom mycket liten.

Predikan på en ungdomsmässa på kristi himmelfärdsdag:

Jesus gör det ju inte jättelätt för oss att tro på honom. Först ska han göra vin och sedan ska han gå på vatten och sedan ska han uppstå från det döda och sedan ska ha flyga upp till himmelen. Det finns ingen hejd på omöjligheterna som han gör och sedan förväntar han sig att vi ska tro på honom.

Men nu sitter jag här och ska försöka övertyga er att det har hänt
och för att göra det så kan man ju ställa sig två frågor:

”Hur gick det till?” Och ”Varför gick det till?”

På första frågan svarar jag, Jag har inte den blekaste aning?
Och den andra frågan? Jag har inte den blekaste aning, och det har förövrigt ingen annan teolog heller, vi kan ju bara spekulera.
Och när jag började spekulera så hamnade jag i den apostoliska trosbekännelsen. Himmelsfärden står ju med i trosbekännelsen, det var den mina föräldrar lovade att uppfostra mig efter och det var den jag ställde mig bakom där jag konfirmerades, och det är den jag bekänner att jag tror på varje söndag och varje gång jag ber min rosenkrans, föresten av mitt liv.

Den apostoliska trosbekännelsen heter så efter som traditionen säger att det är Jesu tolv apostlar som skrivit den. Det är alltså människor som levt så nära Jesus man kan. De har sovit bredvid honom, snott hans sandaler och kastat upp i något fikonträd. Ätit med honom, och varit så trötta på att äta dadlar och bröd IGEN. Blivit undervisad av honom och försökt förstå vad gubben egentligen menade.
Vi glömmer ibland bort att dessa människor också har funnits på riktigt och faktiskt byggt den kyrka som Jesus ville att den skulle se ut! Redan 20 år efter hans död så fanns det ett nät av Biskopar och präster och diakoner och en mängd församlingar som alla viste hur mässan skulle firas och som viste hur man döpte folk och som VISTE att allt som sades i trosbekännelsen är sanning och har hänt.

Men i vår tid kan vi inte lita på apostlarna längre, vi anser att deras lära (alltså Jesus lära) är förlegad. Nu vill många ta bort saker i dopet som gör att nattvarden och Jesu försoning genom korset blir onödiga. Vi vill ha en apostolisk kyrka men vi tänker inte lyssna på vad apostlarna hade för tradition och vad de gjorde, Dessa 12 kunde ju inte ha haft alla korten på bordet… Dom har ju bara levt dygnet runt med Jesus i 3 år och de var villiga att gå i döden för att läran skulle hållas ren.

Har biskopar präster och diakoner levt med Jesus på det sättet idag?
Jag tror naturligtvis att de har levt i sitt dop och tagit emot eukaristin. Men sovit bredvid honom, kramat honom, samtalat med honom, tagit på honom? Det går inte längre, för Jesus har Farit upp till himmelen.
När Jesus hade uppstått så sa han till Maria just detta. Hon försökte sig klamra sig fast vid honom men Jesus sa till henne, att nu kan man faktiskt inte ta i mig på detta sättet längre.
Under de förtio dagarna som Jesus var uppstånden, så levde han faktiskt inte som människa på samma sätt som han gjorde innan han dog. Han träffar folk lite här och där och oftast känner de inte igen honom förens de firar mässa tillsammans. Ja vist! Så fort Jesus hade dött så började lärjungarna faktiskt att fira mässa tillsammans i åminnelse av Jesus Kristus. Och det är ju oftast i deras måltider som Jesus uppenbarar sig och de känner igen honom.
Så nu är det inpräntat i hans efterföljare, att i brödet och vinet så träffar man Jesus PERSONLIGEN så nu är hans arbete på jorden slut.

Men varför gör han då som han gör, varför försvinner han inte bara, han behöver ju inte ställa till med en stor scen där på berget och flyga.
Men åter igen, Det spelar ingen roll om jag tror att det har hänt eller inte, för jag VET att det har hänt! Och att jag har lovat gud varje gång jag läser trosbekännelsen att ställa mig bakom den kyrka han skapade tillsammans med apostlarna, och då måste jag ställa mig bakom det kyrkan tror på. Annars är vi ingen kyrka!
För mig så behöver aldrig uppståndelsen och himmelsfärden ha hänt för jag tycker att försoningen är så klockren i Jesu död. Men det står att det har hänt och då får jag finna mig i det. Och så är det med allt i kyrkan, vi har dogmer, som är en grund av tradition och skrift för att vi inte ska behöva fundera på dem. Tänk vad skönt att sluta fundera och kanske börja arbeta för guds rike istället.
Som de vita männen säger till Lärjungarna när de står där helt clueless och tittar upp mot himmelen och försöker förstå vad detta skulle betyda.
De vita männen frågar varför de tittar upp mot himmelen?
Och så är det! Varför tittar vi upp mot himmelen och frågar oss ”varför”, ”hur” och ”om” någonting har hänt. Apostlarna har ju redan gått med macheten i djungeln och fixat stigen. Vi behöver inte titta upp, vi behöver sänka våra huvuden och se så vi går på rätt väg. Den väg som Jesus och apostlarna gjort, eller den väg som någon annan har gjort.

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman

Var finns platsen? Var finns rummet? Var finns utrymmet för en prästvigd kvinna att få uttrycka teologi, uttrycka kristologi? Utrymme för att få lägga ned sig själv och sitt liv som ett offer på Herrens bord, genom den rika liturgins språk?

Visa mig den platsen.

Jag är genusmedveten i mitt arbete utan att bli det in absurdum, jag är normkritisk i mitt arbete utan att bli det in absurdum, men jag är också sakramental i tro, liv och lära. Och jag förstår inte var det finns ett hinder för dessa livshållningar att mötas. I mina prästlöften jag jag lovat att jag med Guds hjälp ska låta tro, liv och lära bli ett. Och jag vill det, men frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det i svenska kyrkan.

Jag befinner mig mitt i. Jag har valt att prästvigas, efter många och långa funderingar och böner om huruvida det är rätt eller inte. Gud har satt mig på denna plats, ålagt mig vissa uppgifter och jag vill lyda, jag måste lyda. Men var hör jag hemma? Var finns min identifikation? Jag tror inte att det finns många präster, män eller kvinnor, som inte anser att den heliga mässan är kyrkans och det egna livets centrum. Men för mig är det också viktigt hur mässan firas. Det är viktigt vilken teologi som ligger bakom orden. Det är viktigt vilken dopsyn som ligger bakom även mässans ord.

För en sakramentalt lagd prästvigd kvinna leder detta till problem. Stora problem. I en församling där jag skulle känna mig hemma, kan jag inte verka som präst eftersom min tjänst vid altaret skulle leda till att människor inte kan ta emot sakramentet. I en församling med avskalad liturgi händer det att jag känner mig tom, nästan lite lurad efter en högmässa. Jag har stor respekt för båda typerna av församling. I den föregående vill jag gärna finnas som församlingsmedlem och nattvardgäst och i den senare vet jag att det sker mycket gott arbete för Guds rike. Dock ställer jag mig fortfarande frågan: var finns platsen där jag kan verka? Finns det någon plats för den högkyrkliga prästvigda kvinnan i svenska kyrkan, eller ska jag rätta in mig i ledet av kvinnor som ibland tycks sätta den feministiska kampen framför mässans firande?  För tyvärr ser jag inte så stora problem med kyrkans jämställdehet som jag kanske borde göra…? Privat lever jag i ett oerhört jämbördigt förhållande, men den jämställdheten innebär inte att jag måste tvinga fram problem i Jesu genustillhörighet eller hans moders roll som kvinnan som underkastar sig Guds vilja. Jag blir arg när lika arbete inte ger lika lön, men det har ingenting med min religiositet eller syn på helighet att göra. Det handlar enbart om människans ansvar gentemot varandra, själfallet ett av Gud påbjudet ansvar, men det kommer som en naturlig följ av – just det -  mässans firande.

”Det är bra med kvinnliga präster, det blir liksom mjukare då”, är en fras nästan alla prästvigda kvinnor får höra då och då. De gånger jag själv har hört den, har jag försökt fråga hur personen i fråga menar då. ”Ja, ni är ju mer personliga, mer mjuka till sättet”. Jag kanske är en mjuk människa, men jag är också en hård och kall människa när jag sätter den sidan till. Visst, jag är personlig när jag predikar, men det personliga följs alltid upp av en genomtänkt teologi. Jag tror att vi har en egen skuld i detta, vi prästvigda kvinnor. Vi har låtit det bli såhär. Vi bär på en historia nu, 50 år, låt oss inte behöva stå där med skammen över den historien. Margit Sahlin strök ingen medhårs, men vek inte från evangeliet ändå. Varför? För att Jesus inte stryker någon medhårs.  Vi behöver inte vara den mjuka lilla prästen som gör ”så mysiga dop”, på bekostnad av att dopteologin urholkas. Vi behöver inte låtsas som att människor inte bär på synd och behöver lägga ner sin börda vid Kristi kors, på bekostnad av syndabekännelsens roll i mässan.

Jag kan ju inte vara den enda. Jag är ung, jag är skarp och välutbildad – och jag har inga bekymmer med att människor ibland inte kan hålla min vigning för sann. Jag lutar mig mot dogmer eftersom jag litar på Guds ledning av bedjande människor genom kyrkohistorien och känner därför inget behov av att ständigt ständigt ifrågasätta dogmerna.  Och jag ser inga bekymmer med att bokstavligen lägga mig platt framför mannen jag bekänner som min och hela världens frälsare.

”Om Gud är allsmäktig och fulkomligt god, varför finns det då så mycket lidande i världen?”

Denna fråga har människor ställt sig i alla tider, är och har kommit i vägen för om folk ska kunna tro på Gud eller inte.  Frågan motsäger helt enkelt Guds allsmäktighet och godhet. Och det är ju en sådan gud vi säger att vi har. Hur kan då ondska få fortsätta?!

Teologen Lactantius utryckte sig såhär om frågan på 300-talet: ”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?”

Jag har hört åtskilliga förklaringar på teodicéproblemet men dessa ger heller inga svar på frågan.   Jag har ett svar på frågan, detta kan låta som en provokation och det är det också. Mitt svar är och har varit ganska så länge: ”varför skulle han göra någonting?”

Jag undrar var någon stans det står i bibeln att Gud skulle ingripa? När lovar Gud oss denna förpliktelse? Frågan är inte varför ondska finns i världen för den kan man inte svara på. Teodicéproblemet handlar om varför smärta, lidande och sorg drabbar oss och det är en helt annan sak.

Vi människor har oss själva att skylla att vi inte har en perfekt värld, den fria viljan blev och är ett ansvar vi inte kan behärska. Men räddningsplanen är redan fullgjord! Jesus Kristus dog för vår skull. Genom döden är vi fria från skulden och har rätt till himmelen. Och DÄR finns ingen ondska! Gud behöver inte göra någonting för han har ju redan gjort något, och det är banne mig ingen liten sak. Nu inväntar hela kyrkan på återkomsten och fram till den dagen har varken Jesus eller någon profet lovat att det kommer bli lättare att vara människa.

Men vi människor vill inte till himmelen! Klart vi vill, men när allt kommer till kritan så vill vi vara kvar här. Med allt det goda livet har att erbjuda. Det är därför vi inte kan tillåta att folk dör, lider och mår dåligt. Vi vill inte ha ett paradis när vi dör, vi vill ha en fullkomlig jord i stället och där har vi ett problem.

Vad är då smärta och lidande? Ja det ser vi på tv och tidningen varje dag. Små barn i Afrika som svälter och krigsdrabbande länder. Ja vist det är lidande men det är ju vårt fel! Den vite mannens skuld. Och krig vet ni ju varför de startar. Folk får lida för att människor inte kan hantera den fria viljan och den fria viljan griper inte Gud in och leker med.

Varför folk föds med fysiska och psykiska skador kan vi dessvärre inte veta, men då förutsätter du att alla människor med fysiska och psykiska skador lider och det är långt ifrån alla som gör.

Mark 2:4 Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. 5När Jesus såg deras tro sade han till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna." 6Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: 7"Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?" 8Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: "Hur kan ni tänka så i era hjärtan? 9Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10/11Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig" - och nu talade han till den lame - "stig upp, ta din bädd och gå hem." 12Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: "Aldrig har vi sett något sådant!"

Hur sjutton vet någon varför den lame mannen ville träffa Jesus? Kanske led han inte över att vara lam. Kanske var det bara hans inre som smärtade honom? Jesus viste och Jesus gjorde vad mannen ville. Men vi människor är fortfarande och kommer alltid att vara som farisérna när vi nalkas Gud och försöker förstå honom. Varför skulle inte den lame mannen kunna njuta av livet?!

Lidande och smärta är så individuellt! Vi kan aldrig sätta oss in i andra människors liv hur mycket vi än vill och hur empatiska vi än är.  För det handlar om hudfärg, det handlar om kön, det handlar om nation och det handlar om socialt status. Även fast du träffar någon från samma samhällsklass och samma hudfärg men ni har olika kön så kan ni inte sätta er in i varandras situationer, ni är för olika och bär på för olika erfarenheter. Även om ni träffar någon där allt stämmer så bär ni ändå på för olika erfarenheter för att kunna sätta er in i varandras liv till fullo.

”Om Gud är allsmäktig och fulkomligt god, varför finns det då så mycket lidande i världen och varför griper då Gud inte in?” Jag tror ju att han gör det! Men förmodligen inte på det sättet du förutsätter att han skall göra. Du vet aldrig vad Gud gör med en människas inre, och tur är väl det för kontentan skulle väl bli att du blev avundsjuk på varför gud griper in så mycket i andras liv och inte i ditt eget. Jag förstår åxå att mitt resonemang inte hjälper dig att förklara spädbarns död och andra tragedier, men du vet inte vad Jesus gör för dem innan dödsögonblicket! Något gör han förmodligen eftersom han är allsmäktig och god!

Sista saken jag tänker ta upp är ”varför gud inte ingriper i mitt skitliv”. Känner du såhär så kan jag bara ta upp Job. Efter som jag är kroniskt depressiv så försökte jag hitta ett svar på min ångest i bibeln och hamnade i Job.  När Job äntligen får ställa Gud till svars för sina plågor svarar Gud honom:

”Vem är du som höljer min visa plan i mörker med ord utan förnuft? Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar! Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den? Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess hörnsten, medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?”

Och som fjorton åring blev jag förbannad för det käftiga svaret! Hur vågar han förödmjuka mig så. Men nu när jag är 23, alltså något äldre så kan jag vila i svaret från Gud på ett helt annat sätt! Ja du Gud, jag vet ingenting, Ingenting alls. Jag vet bara vad du har låtit mig veta, resten är och förblir en gåta. Så varför ska jag gå runt och tänka på det? Varför är jag deprimerad?  Jag vet det inte, men du vet de så det blir nog bra med den saken!

Svaret på Teodicéproblemet är för mig enkelt. Varför skulle Gud ingripa, han har ju redan gjort det! Mitt andra svar är han ingriper vist, men på sätt vi aldrig kan förstå. Men den fria viljan leker han inte med och de mesta utav jordens lidande har vi oss själva att skylla.

Men Sebastian problemet kvarstår: ”Om Gud är allsmäktig och God och har givit oss nåden att få komma till himmelen när vi dör, varför vill vi då inte dit?”

 

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman

 

 

När vi nu i Svenskakyrkan är i ett skede där vi (vare sig vi sakramentalister vill det eller inte) håller på att omskriva den systematiska teologin, i alla fall omprövar den för att se om den funkar i dagens samhälle. Jag tänker främst på dop och äktenskapssyn. Kyrkan vilar på dogmer och dogmerna kommer ifrån Skrift och tradition. Nu är tradition inte lika viktigt längre och skriften kan ju omtolkas så med andra ord behöver vi inte den systematiska teologin längre.

Kyrkan är till för alla! Men är det meningen att alla ska få ändra dess trosinriktning? Vi vill inte ha en präststyrd kyrka. Men är det meningen att politiker och folk som du aldrig kommer att möta vid nattvardsbordet skall bestämma över kyrkan? Vi vill ha högt i tak och låga trösklar. Men ni vill inte ha med folk som inte tycker som ni och som vill hålla kvar vid det gamla, eller helt enkelt inte vill rusa fram några beslut utan att först hinna be om och för det.

Debatten är öppen och detta kommer inte bli en blogg där jag tror mig sitta på några sanningar. Men det är svårt att försvara sin kristna tro, när evangeliet ständigt urvattnas och man skäms för den bristande trovärdigheten när kyrkan styrs utav okristna politiker utan någon som helst teologisk kunskap.

Så istället för att jag skriver av mig i det dolda kommer jag nu offentliggöra mina tankar och funderingar om trosfrågor, Svenskakyrkan och om min egna eviga kamp.

extra ecclesiam nulla salus / Sebastián Öhman